Vem skrev Gösta Berlings saga? Giftas? Gentlemen?
Scenen ur Aktuellt från hösten 2017 när Ebba Busch Thor (KD) skulle svara på basfrågor ur svensk litteraturhistoria – med anledning av hennes krav på att införa ett litteraturkanon – är fortfarande mer pinsamt plågsamt att se än ett välregisserat avsnitt av Simma lugnt Larry.
Hon kunde, förstås, inte svaret på en enda fråga (facit: Selma Lagerlöf, August Strindberg, Klas Östergren), till kultursidornas tudelade fasa och förtjusning. Ilskna som vakthundar plirade de ut från sidorna: hur hade hon mage att vilja lägga sig i kulturens värld när hon inte vet något om den?
LÄS MER:Amanda Lind ny kulturminister
Kritiken mot landets nyblivna kulturminister Amanda Lind har följt samma hårda linje. För de som inte fastnat vid håret på hennes huvud eller signalvärdet i att kulturministerposten åter går till regeringens egna knattelag Miljöpartiet har fokus hamnat på hennes kompetens. Men inte där den bör ligga – det vill säga hennes förmåga att framgångsrikt hålla kulturens fana högt i en rekordsvag regering, strängt upptagen med att överhuvudtaget lyckas bedriva politik. Istället är det hennes sparsamt dokumenterade kulturintresse som nagelfarits.
Kulturministerns vurm för rollspel, lajv och blockflöjter som hon 2016 avslöjade för den ganska perifera lokaltidningen Yippie Härnösand tillhör inte den svenska kulturelitens kärnområden. De få röster som hävdar motsatsen, häribland Arbetets Johannes Klenell som gjort tappra försök att uppvärdera rollspelandets tyngd för svenskt kulturliv, övertygar bara andra rollspelare.
LÄS MER:Göteborgsprofilerna om valet av kulturminister
Inte konstigt då att Expressens Martina Montelius känt att det varit fritt fram att ta heder och ära av den nya makthavaren. I en uppmärksammad text i veckan ser hon framför sig ett kulturdepartement där ”blockflöjtstoner pärlar mellan salarna, tummade exemplar ur Camilla Läckbergs litterära produktion ligger strödda här och var och en fjällko lapar drömskt Ramlösa i det vackraste konferensrummet.”
Kanske hade Montelius föredragit ett kulturdepartement fyllt av dammiga travar med Proust, Borges och Bolaño staplade i mörka mahognyhyllor medan svåra inspelningar av Alban Bergs Woyzeck strömmar fram bakom en ensam, mysigt upplyst läsfåtölj. Det låter onekligen trevligare.
Den som verkligen vill ha en fungerande svensk kulturpolitik borde dock snarare drömma om den strama kanslimiljö som är verklighetens departementsvärld och heller inte bekymra sig nämnvärt över en kulturministers kulturintressen. Hur bra man är på litteratur, opera eller rollspel har mycket litet att göra med hur bra man är på politik. Av den varan har Amanda Lind däremot mycket, av henne långa och politiskt förtroendeingivande CV att döma.
LÄS MER:Stefan Löfven tar inte kulturpolitiken på allvar
Tur då att det är just en politiker som svenskt kulturliv behöver. En som till skillnad från de senaste fyra åren har en tydlig respekt för principen om armlängds avstånd. En som kan vara kulturens nitiske försvarare i tuffa finansdepartementsförhandlingar, långt från tankar om knytblusdemonstrationer på stan. En som brinner för det mycket osexiga och sterila som svensk kulturpolitik traditionellt varit – och bör fortsätta vara.
