Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

6Y4EO6O2ni8j8iQMkFlAPbBRz64.jpg
Dimitris Alevras debuterade 2015 med romanen Världens sista kväll. Nu är han dubbelt bokaktuell. Den ena texten är dessutom skriven av hans romanfigur... Bild: Norstedts, Magnus Liam Karlsson

Alveras har skrivit två böcker utan mening

Dimitris Alevras följer upp sin debutroman med två samtidigt utgivna böcker. Mikaela Blomqvist ser en serie meningslösa detaljer staplas på varandra.

Prosa

Mannen i rummet

Anteckningar om Robert Oppenheimer

Dimitris Alevras

Norstedts

Att berättaren i en roman är upptagen med att skriva en bok är inget ovanligt. Desto mer sällsynt är då att den fiktiva boken verkligen publiceras. Men just så förhåller det sig med Dimitris Alevras andra roman Mannen i rummet som ges ut jämsides med den bok romanens berättare skriver på. Den senare handlar om atombombens uppfinnare och har titeln Anteckningar om Robert Oppenheimer. Förvirrande nog har båda titlarna Alevras namn på omslaget. I slutet av den nätta lilla pamflett anteckningarna utgör kan vi ändå läsa att ”Historien om dessa anteckningars tillkomst finns skildrad i romanen Mannen i rummet”.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Mindre substans än debutboken

Det är en halvsanning. Visserligen är den namnlöse berättaren i Mannen i rummet stundtals upptagen men att skriva en text om Oppenheimer, men romanen handlar i huvudsak om något annat. Om vad? Ja, det är däremot inte helt tydligt. Mannen i rummet drivs framåt av stämning och atmosfär snarare än en tydlig handling. Till skillnad från Alevras debutroman Världens sista kväll, som handlade om Alveras fars liv, verkar boken sakna egentligt ärende.

En ung man lever ensam i en lägenhet och skickar brev tills sin enda vän Bruno. Någon gång går han på en föreläsning om labyrinter och öknar. Under en period arbetar han som assistent på stadsbyggnadskontoret. En kväll skär han sig i ansiktet och slår sig i huvudet med en skiftnyckel. Han lämnar sin anonyma tillvaro i den namnlösa staden för en annan namnlös stad. Där träffar han en fotograf som tar bilder av verkliga och iscensatta självmord. Såklart blir vår berättare strax involverad i projektet som kröns med fotografens eget självmord. Då och då skriver berättaren också på en text om Oppenheimer.

Mystiska detaljer vävs aldrig in i texten

Nåja, romaner behöver förstås inte handla om något. Men här är den unge man som för ordet så alienerad från sitt eget inre liv att samtliga hans handlingar blir obegripliga både för honom själv och för hans omgivning. Dessvärre blir de det även för läsaren. Alevras skriver in en rad mystiska detaljer som aldrig riktigt vävs in i texten eller ges någon djupare mening. Typ: berättaren registrerar i detalj hur en handläggare på arbetsförmedlingen svettas men sedan händer inget särskilt. Eller så lägger han märke till en mystisk utbuktning på en byggnad som bara framträder när den betraktas ur vissa rum. Inte heller denna detalj knyts till romanens tema. Faktum är att romanen som helhet framstår just som en serie sådana, egentligen meningslösa detaljer. Det är tomma tecken som väl skall beteckna just tomheten men slutresultatet blir stumt.

Detsamma gäller för Oppenhemiers och atombombens roll i historien. Vad har de där att göra? Möjligen kan man dra en parallell böckerna emellan genom de oväntade utbrott av våld som drabbar dess båda huvudpersoner. I anteckningarna kan vi till exempel läsa om hur Oppenheimer försöker strypa en vän eller förgifta sin handledare med ett cyanidindränkt äpple. Någon fullgod spegling av Mannen i rummet utgör Anteckningar om Robert Oppenheimer ändå inte. I sitt försök att skildra livets meningslösa brist på logik blir de båda böckerna slutligen själva utan mening.

Mest läst