Allt skälver i grunden

ANNONS
|

Man har just avslutat ett decenniums tufft litterärt arbete. Man har tvingats ta ett väsentligt steg bort från den estetik man har levt med hela sitt liv. Man har accepterat det faktum att man har ett extremt historiskt arv att bära på. Man har äntligen hittat en form för att skriva om sin släkt, en av de riktigt stora, anrika och helt enkelt rika i Europa. Man har just koncipierat ett sjuhundrasidigt storverk som har ändrat inriktning på genren släktkrönika för överskådlig framtid. Man har gett en oöverträffad bild av det inre motståndet i det kommunistiska Östeuropa. Man har lämnat in det till förläggaren.

ANNONS

Då händer någonting som ruckar på alla förutsättningar. Allt skälver i grunden. Vad fan gör man?

Där börjar historien om den här boken, Rättad utgåva av Péter Esterházy. Man kan naturligtvis se det som en fantastisk tvåbandsversion av hela det besvärliga europeiska nittonhundratalet - så ser jag det - men så är det knappast för Esterházy själv. För honom är det mycket enklare - och mycket mer komplicerat: "jag visste inte att det var sista gången jag kunde känna mig lätt om hjärtat. Och sedan aldrig mera."

Inget mer halster nu. Historien är som följer. Péter Esterházy har levt hela sitt författarliv med bördan av sitt namn, som är ett av de allra blåblodigaste i Europa. Släkten ägde halva Ungern när det blev kommunistiskt, det dominerade den habsburgska dubbelmonarkins stora era. Det är betydligt mastigare än om en Bernadotte hade framstått som Nobelpriskandidat.

Men han har aldrig gjort det minsta av det. Tvärtom har hans författarskap format sig till en skön (och bitvis lite enerverande oseriös) orgie i postmoderna ironiska glidningar. Till slut var det oundvikligt - och i den processen förvandlar han den europeiska släktkrönikan. Skillnaden mellan Thomas Manns Buddenbrooks och Péter Esterházys Harmonia cælestis säger i stort sett allt om nittonhundratalet.

ANNONS

Harmonia c¾lestis är inte minst hyllningen till fadern, den mentalt obrutne greve Mátyás Esterházy. Och just då går sonen, den något urlakade men ganska nöjde författaren, in i arkiven hos de ungerska myndigheterna och upptäcker att fadern under i stort sett hela hans liv varit spion åt den kommunistiska säkerhetstjänsten.

Rättad utgåva är en orgie i T och S (Esterházys beteckningar för tårar och självömkan, för att slippa upprepa det hela tiden). Det är hans läsning av faderns dossier, komplett med alla primära, sekundära och tertiära reaktioner (markerade på olika typografiska vis kring arkivtexten, som är tryckt i blodrött).

Det är en text som det märks att det gör ont att skriva (och det märks också på svenska - tack och lov är Esterházy i bästa tänkbara översättarhänder). Det är en text som bygger på att världen har slagits i spillror. Ja, pappa var inbegreppet av den gamla stendöda adeln, han bar på sina gamla utdöda manér - men hans stumma motstånd var i alla fall heroiskt.

Och allt visar sig vara fel.

Nu kan man naturligtvis säga att kodnamnet "Csanádi" inte gör särskilt mycket faktisk skada. Han orsakar inga massmord. Snarare framstår hela spionproceduren som mer än lovligt ineffektiv och bisarr. Men det ändrar inte grundförutsättningen: Min pappa greven var tjallare för kommunistdiktaturen. Han skrev rapporter om intima hemligheter mellan familjemedlemmar och vänner.

ANNONS

Sonen läser vittnesmål av nazitopparnas barn, han söker fotfäste i den nya tillvaron, där hans omvittnade goda humör har bränts ner till grunden. Det vi bevittnar - och det som är det riktigt tragiska i sammanhanget - är hur samtidslitteraturens kanske allra godmodigaste författare tappar modet. Men han gör det på ett modigt vis.

Det handlar om en grannlaga redovisning av skuld - utan en antydan till bortförklaring eller förmildring - och samtidigt om en son som sörjer ryktet av sin far. Det handlar kanske ytterst om Faderns död.

Tillsammans formar de båda böckerna ett märkligt sant dokument över de allra mörkaste och gruvligaste sidorna av det europeiska nittonhundratalet. Det är verkligen en rättad utgåva, där allt tänkbart idealiserande faller platt till marken. Péter Esterházy skyr minst av allt sin egen futtighet, sin egen egocentriska och kanske lätt oproportionerliga sorg. För ytterst handlar det om det som bokens vackra slutord säger: "Min fars liv är det omedelbara (och frånstötande) beviset på människans frihet."

Men varning. För att njuta av Rättad utgåva bör man först ha läst Harmonia cælestis. Tillsammans blir det tusen sidor. En sann utmaning för vår tid ...

ANNONS