Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Allt fler vill bo i ett litet smart hus

För ett antal år sedan hälsade jag på Emily Carr i hennes viktorianska kråkslott i British Columbia. Hon var inte hemma. Eller jag vet inte, hon hade i alla fall varit död i över ett halvsekel. I den knarrande trappan förlorade jag mig i en av hennes målningar av en murknande totempåle i en skogsglänta. Allting brann av ett överjordiskt pulserande ljus, skriver Cecilia Nelson.

Den indianska västkustkulturen skulle snart vara borta, siade hon i början av förra seklet, och hon ville dokumentera. Länge var hennes säregna, expressionistiska vision missaktad, men skulle med tiden komma att ge henne status som en kanadensisk ikon.

Ute i trädgården stod en låda. Den var väl som en ordinär korvkiosk, inte större. Här bodde hon stora delar av året när hon var ute ensam i skogen och målade. Fast så särskilt ensam var hon inte. Hon delade bostaden med sina hundar, papegojor och en hetlevrad apa. Jag cirklade runt den benvita lilla lådan och undrade hur sjutton de fick plats.

Att leva som Carr, på en minimal yta med ett tunt membran som släpper in den omgivande naturen har på senare år blivit verklighet för ett växande antal minimalister och miljöaktivister i Nordamerika. Och även här i Sverige och på andra håll har tiny house-rörelsen fått gehör, främst bland unga. Till skillnad från 70-talets gröna vågen-aktivister har man inget emot att bo i urbana områden och den kollektivistiska tanken har ingen framträdande plats. Tiny house-förespråkarna är inte heller ute och bildar opinion på gator och torg utan sprider tankar kring livsstil och praktiska byggtips via webbens olika kanaler.

Men det gör inte rörelsen mindre politisk. Tvärtom har jag svårt att tänka mig något med större politisk sprängkraft just nu. Tillsammans med den framväxande delningsekonomin utmanar det lilla huset med sina smarta miljövänliga lösningar och autonoma energiförsörjning det nuvarande ekonomiska systemet som bygger på banklån och långa arbetsdagar.

Hur pyttelitet kan det bli? Rekordet tror jag är fem, sex kvadrat, inklusive mulltoa och kök. Det känns mer som extremsport än ett långsiktigt boendealternativ, fast de flesta mikroboenden är i vart fall tio kvadrat till och fulla av kreativ, multifunktionell inredning.
En enklare livsstil med färre prylar och mindre ekologiska fotavtryck låter som något klimatpressade politiker skulle uppmuntra, men i en tillväxtekonomi som lever på ständigt stegrad konsumtion stöter rörelsen snarare på ordentligt motstånd.

"Betraktas som skumt att vilja bo litet"

Det betraktas som skumt att vilja bo litet och enkelt och producera sin egen gröna el. Minimimått och standard är detaljreglerade och när en liberalisering infördes i Sverige med de tjugofemkvadratiga attefallshusen innebar det bara en möjlighet för dem som redan sitter på hus och mark att skaffa ytterligare en byggnad.

Det lilla huset måste tydligen inlemmas i den rådande ordningen. Annars vet man aldrig hur det kan sluta.

Mest läst