Många önskar dess död, men än består Alliansen – formationen av de fyra borgerliga partierna som regerade Sverige i åtta år. Efter två mindre lyckade val och en mandatperiod i opposition, som mycket väl kan bli två, hänger de fortfarande ihop.
Också i årets valrörelse gjorde de fyra partierna en mängd gemensamma utspel och spaltade tänkta reformer för en alliansregering. Partiledarna har fortsatt att uppträda gemensamt också efter valet, när oenigheter om hur det tänkta regeringsbildandet har kommit i dagen.
Så varför är de fortfarande tillsammans?
Därför att samsynen mellan allianspartierna är betydande, kanske större än någonsin. Det blir så när partier samverkar nära, beröringsångesten minskar och inom varje parti stiger de människor i graderna som kan utveckla samarbetet. Dessutom finns en tröghet i det parlamentariska partiarbetet. En stor del av väljarkåren efterfrågade borgerligt samarbete i decennier innan partierna klarade att närma sig varandra. Samma tröghet finns kvar också sedan allt större delar av väljarkåren numera efterfrågar något annat.
När Alliansen var som mest framgångsrik fungerade partikartellen som en hämsko på liberal reformlusta och idéutveckling.
Kvar att vårda finns också en värdegemenskap i en tid då liberala värden utmanas både till höger och till vänster. Vare sig personlig eller ekonomisk frihet står högt i kurs i det omgivande politiska klimatet, där till och med liberala grundbultar som frihandel, yttrandefrihet och stundtals även den liberala demokratin tycks ha förlorat sin lockelse. På hemmaplan ifrågasätts valfrihet, rörlighet över gränser och ekonomiska reformer. Ingen anklagelse förnekades med sådan emfas i den senaste valrörelsen som den att ett parti skulle överväga att föreslå marknadshyror istället för dagens reglerat låga innerstadshyror, alla partier trängdes i kön för att sluta upp bakom den nuvarande köpolitiken.
Det är lätt att se sådana värden förflackas ytterligare om allianspartierna söker nya samarbeten. Folkpartisterna i det parti som numera heter Liberalerna skulle nog bara alltför villigt i ett samarbete med Socialdemokraterna sälja fortsatta skattesänkningar och rätten för skogsägare att bestämma om sin egendom mot att delegera mer makt till EU och kvotera föräldraförsäkringen. Centerpartiet går alltid att köpa med mer stöd till glesbygd och bönder.
Moderaterna har redan innan de ens kompromissat med Sverigedemokraterna om någonting slängt bort trettio års kamp för fri rörlighet i Europa för att bli Sveriges näst starkaste anhängare av gränskontroller (i hård konkurrens med Socialdemokraterna). Kristdemokraterna försvarar inte ens sina muslimska trosfränders möjlighet till böneutrop några minuter i veckan.
Alliansen är sannolikt det idag bästa hoppet för den som vill värna liberala värden som självbestämmande, pluralism och företagsamhet. Jag noterade i valrörelsen att det är tre av fyra allianspartier som driver frågan om att tillåta altruistiskt surrogatmödraskap. En liten fråga kan tyckas, och den berör inte särskilt många i antal. Dock talande för var det alls finns en politisk respons på nya sätt att göra saker som inte är ryggmärgsmässigt negativ och kontrollerande, utan vill lämna också svåra beslut till de närmast berörda individerna.
Det ligger en ironi i denna slutsats. Jag fruktar för Alliansens sönderfall, men var kritisk när den bildades. När Alliansen var som mest framgångsrik fungerade partikartellen nämligen mer som en hämsko på liberal reformlusta och idéutveckling.
Fredrik Reinfeldts omstöpning av Moderaterna till Nya moderaterna innebar framför allt ett nedslipande av liberala reformambitioner, med accepterande av allt från arbetsmarknadsregler som LAS till bevarande av public service och Systembolagets monopol.
Tänkare med nydanande perspektiv förblev olästa och ohörda.
Själv var jag oerhört frustrerad, inte bara för den politiska reträtten, utan än mer för det direkt antiintellektuella arbetssätt den byggde på. Några behövde partipiskas till att bli kollektivavtalsfantaster, andra slängde med liv och lust ur sig debattartiklar som bejakade statligt ägande och höga marginalskatter i sin iver att erövra det politiska mittfältet. Strategi trumfade konsekvens och inget var så ute som ideologisk stringens. Tänkare med nydanande perspektiv – som Deirdre McCloskeys vältaliga försvar för borgerliga dygder som en förklaring till varför länder blir rika och John Tomasis syntes av klassiskt liberalism och socialliberalism i Free market fairness – förblev olästa och ohörda. Till och med i ungdomsförbunden slutade folk att läsa böcker, vilket slog mig först när min bokförsäljning ökade markant sedan alliansen åter hamnade i opposition.
Visst levererade Alliansen sänkt inkomstskatt, friare arbetskraftsinvandring och avskaffad värnplikt under den första mandatperioden, men sedan tröttnade de. Glöden att förändra samhället i liberal riktning räckte inte till mer än några grillade korvar i Maramö.
Så många frågor ”hanterades” genom att skjutas upp eller åt sidan, och så mycket annat gick i antiliberal riktning. Den stora statens och den offentliga verksamhetens ingrodda intressegrupper skulle alla strykas medhårs, från FRA:s spioner till lärarfack och kulturarbetare. En påminnelse om att innan friheten öppet utmanades av populister så kvävdes den av teknokrater.
Alliansens historia är i detta ljus allt annat än den oförblommerade framgång den utmålades som när den stod på toppen av sin popularitet. Alliansen segrade ihjäl sig men vägrade att dö. Att i dagens förändrade åsiktsklimat slutligen förpassa Alliansen till historien kan ändå visa sig vara ett strategiskt misstag.
