SÖNDAG. Söndagspromenad är ett underbart ord, nästan lika fint som ”söndagsstek”. Smaka på det. Det smakar av en tid när det kändes naturligt att röra sig i naturen utan spandexdräkt.
För att hinna med min söndagspromenad i Botaniska blir jag tvungen att vakna i ottan och jobba klart en text. "Dylanman" och ”filterbubbla” är några av förra årets nyord. I år vill jag lägga till en egen skapelse: ”frilansslummer”. Betyder? Att slumra några korta timmar och vakna till skriken av en gryningsfågel med fragment av tre texter i huvudet och lika många deadlines flåsande i nacken.
MÅNDAG. Det finns en mystisk kvalitet i texter som heter tilltal. Svår att sätta tummen på men uppenbar när man ser den. Att på en gång skriva vanvördigt och vasst, i ögonhöjd med läsaren, är det svåraste och finaste jag vet och få fixar det tilltalet så väl som Roxane Gay.
Idag börjar jag läsa hennes nya Hunger, en självbiografi om övervikt och sexuella övergrepp. Att älska sin kropp är en utmärkt devis, det ska man göra. Men ibland behöver man också ge kroppen fri från ett uppdrag, man gett det för länge sedan. Så är det i alla fall för Roxane Gay. Hennes kropp blev ett skydd mot ett trauma, ett fort.
TISDAG. Somnar i stilla glädje över nya rosor på trappan och vaknar i förödelse. Kvarterets ligistgäng med rådjur har ätit upp varenda knopp! Se där. Ännu ett bevis på att verklighet och fiktion inte får sammanblandas. När det gäller rådjurs karaktär stämmer inte ett ord i Bambi.
ONSDAG. Ann Heberlein är överallt med ny bok, politiska karriärsplaner och debattartikel. Har politiska beslut kommit att styras av förödande känsloutspel? Är det, som Heberlein menar dags för fakta och förnuft? Nja, mitt intryck är att det är bland de som mest intensivt insisterar på att de är logiskt styrda som vi finner de stora känslomänniskorna, de som drivs av störst oro och aggression, om än oformulerad, sublimerad sådan.
I Dagens Industri läser jag om hur nya sänkningar av bolagsskatten gagnar miljardärerna. Se där har vi ett verkligt kännande gäng, till bredden fyllda av den irrationella känsla som är berättigande.
TORSDAG. ”Förbjudet att uppehålla sig i porten” läser jag på en skylt till ett lägenhetshus. Nej, hörni, gränsväktare. Tänk på vad ni lägger i ett ord som ”uppehåll” och tagga ned.
FREDAG. Åker till kyrkogården med midsommarblommor till pappas grav. Innanför stenmuren tar en annan tideräkning vid, kyrkogårdstiden, där alla tider existerar samtidigt. Smaken av Missionskyrkans glass, var kommer den ifrån så plötsligt? Från 1971.
LÖRDAG. ”Snart vänder det.” ”Nu går vi mot mörkare tider.” Hör jag ett litet stråk av förväntan, i midsommardagssnacket? Innerst inne är vi alla goths och jungianer, längtande efter ett mörker att krypa in i.
