Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Aleksandr Solzjenitsyn <br>är död

Hans mod gränsade till övermod men hans betydelse som skönlitterär författare var banbrytande.
Den ryske författaren och nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn har dött. I december i år skulle han ha fyllt nittio. Han var en oförvägen kämpe med ett mod som gränsade till övermod, och en skönlitterär författare av banbrytande betydelse.
Solzjenitsyn var bondson, tidigt faderlös, uppvuxen i en sydrysk provinsstad och trakasserad i skolan för att han bar en halskedja med kors. Sista skolåret blev han ungkommunist. Han lyckades skaffa sig en universitetsutbildning i fysik och matematik innan det blev dags att rycka in i armén och delta i kriget. 1945 hamnade han i Stalins fångläger. När han kom därifrån åtta år senare arbetade han som lärare i olika ryska provinsstäder och skrev oavlåtligt om sina upplevelser av byarnas och lägrens Ryssland. Mot allt förnuft eftersträvade han att bli publicerad.
När den sovjetiska tidskriften Novyj Mir vintern 1964 publicerade hans lägerskildring En dag i Ivan Denisovitj liv var det en händelse av omvälvande betydelse, såväl litterärt som politiskt. Publiceringen innebar en reviderad sovjetisk historieskrivning. En erfarenhet som delats av miljontals medborgare hade förts upp i ljuset och in i litteraturen.
Men författaren fortsatte att samla material för att beskriva allt. Och resten av historien känner vi till: utsmugglade manuskript, Nobelpriset och landsförvisning. Men Solzjenitsyn vägrade att passa in i rollen som exemplarisk flykting. Så snart han hamnade i väst såg han till att göra sig inopportun, genom att kritisera den västerländska demokratin.
Och efter tjugo år återvände han hem. Det var 1994. Han landade i Vladivostok och reste som en hjälte genom landet. Men snart hade han också gjort sig impopulär på hemmaplan. Han predikade mot det andliga förfallet i riket och vägrade att ta emot medalj från Jeltsinregimen, som enligt hans förmenande "störtat landet i fördärvet".
Till slut var han en ilsken genomkonservativ patriark som häckade på sin datja utanför Moskva och inte lät sig imponeras av den nya tiden - trots att den till synes börjat anamma vissa av hans ideal: ett kristet, auktoritärt rike dominerat av den ryska kulturen och en dröm om att återvinna en svunnen storhet.
Men En dag i Ivan Denisovitj liv och Cancerkliniken och Gulagarkipelagen hör ändå till de böcker som kommer att överleva nya ideologiska köldperioder. Och förhoppningsvis kommer de en gång att stå i nya, vackra upplagor, mellan Dostojevskij och Tolstoj, på alla folkbibliotek i ett välmående och demokratiskt Ryssland.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.