Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Regimkritiske Ai Weiwei räknas som en av världens främsta konstnärer. Nu har han rest runt i mer än tjugo länder för att dokumentera situationen för världens migranter. Resultatet är den fascinerande dokumentären Human flow, en film där Weiwei är ytterst närvarande. Nu hoppas han att filmen också ska visas i hans hemland Kina där mänskliga rättigheter inte är en självklarhet. Bild: Evan Agostini, TT
Regimkritiske Ai Weiwei räknas som en av världens främsta konstnärer. Nu har han rest runt i mer än tjugo länder för att dokumentera situationen för världens migranter. Resultatet är den fascinerande dokumentären Human flow, en film där Weiwei är ytterst närvarande. Nu hoppas han att filmen också ska visas i hans hemland Kina där mänskliga rättigheter inte är en självklarhet. Bild: Evan Agostini, TT

Ai Weiwei utnyttjar sin konstnärliga frihet

Annah Björk skriver om kinesiske konstnären Ai Weiweis dokumentär Human Flow, en hisnande film om migranters situation i över tjugo länder en.

Human flow är resa jorden runt ombord på en drönare, samtidigt en 140 minuter lång överblick över migranters situation. I den bioaktuella långfilmen skildrar och kommenterar den kinesiska konstnären och aktivisten Ai Weiwei den största folkvandringen i modern tid. 65 miljoner människor är på flykt undan svält, krig eller förföljelse.  


Ai Weiwei är en av världens mest kända nutida konstnärer, med höga placeringar på konstvärldens maktlistor. I januari 2016 täckte han konserthuset i Berlin med knallorange flytvästar från flyktingresor över Egeiska havet. En gummibåt med texten ”#safepassage” väntade celebriteter när de klev in i de anrika lokalerna under filmfestivalen i den tyska huvudstaden. Även som människorättsaktivist är han upphöjd – prisad av Amnesty och ambassadör för Reportrar utan gränser. 

"Människoflockar som myrstammar"


Men Ai Weiwei vet, trots sin privilegierade roll i samhället, exakt hur mycket en människas rätt till fri rörlighet verkligen betyder. 2011 satt han fängslad på okänd ort under 81 dagar i hemlandet och inte förrän 2015 fick han tillbaka sitt pass och sitt utresetillstånd.
Nu använder han passet till att förflytta sig till flyktens geografiska brännpunkter.
Drönaren svävar som ett illavarslande orosmoln – under den blir världen liten och samtidigt oändligt stor för de pyttesmå människorna att ta sig runt i. Human Flow visar miljontals människor är på väg, i ständig rörelse. Med filmkamerans avstånd blir människoflockarna till myrstammar som myllrar runt klotet. Tydligast i en scen från Turkiets största flyktingläger, där filmen speedas upp och blottar människornas ryckiga rörelsemönster.

Fågelperspektivet gör att klotet känns gungande, marken flyter medan biopubliken sitter snurriga bakom sina överdimensionerade popcornförpackningar.
Över drönarbilderna pumpas citat ur dikter om flykt och humanitet. Varvat med utdrag ur de senaste två årens nyhetsrapportering och iskalla fakta om förlorade människoliv och politiska beslut. ”Vi klarar det!” säger Tysklands förbundskansler Angela Merkel i filmens början. Snart nog är de tongångarna utbytta mot uppgiven besvikelse: ”Detta är inte det Europa vi drömde om” konstaterar Greklands migrationsminister.

Ai Weiwei är på plats med sin mobil

Ai Weiwei och hans evigt selfieproducerande mobil är gärna med i bild. De är på plats när de jublande och livrädda väller av en båt vid Lesbos strand. Ai Weiwei springer med folkmassan i panik när gränspolisen vid Makedonien attackerar flyktingbarn med tårgas. Han pratar med afghanska UNHCR där de tar emot busslaster flyktingar som tvingas återvända till ett land de knappt eller kanske aldrig bott i. Han intervjuar Jordaniens prinsessa om medmänsklighet.

Han är med barnen som spelar fotboll under svarta rökmoln i Mosul. Han befinner sig i röda ökenstormar i Sahara och på den mexikanska gränsen i USA.

Det som skiljer Human Flow från en journalistisk dokumentär är att Ai Weiwei utnyttjar sin konstnärliga frihet i valet av perspektiv – det medmänskliga och flyktingens. Migratantens. Enkelt, samtidigt blir det befriande att slippa polariseringen, att slippa höra främlingsfientliga argument upprepas eller påpekanden om det ödesdigra i att den europeiska opinionen vänds. Det behövs inte. Utan att säga det rakt ut bagatelliserar Human Flow smågnabbet i stugorna om ”andrum” och ”systemkollaps”. Det enda som närmar sig en integrationsaspekt är besöket på den nedlagda flygplatsen Tempelhof i Berlin, som i dag omvandlats till en enorm flyktingförläggning. Med stolthet skildras de tyska volontärarbetarna och den till synes problemfria lösningen att husera tusentals människor i nöd.

Fångar maktlösheten

Filmens omfattning är hisnande, på gränsen till svår att ta till sig. Det är som att se en välgjord dokumentär om klimathotet – där isar lossnar, grödor torkar och dammar brister. Vi är körda. Hjälplösheten och maktlösheten gör den enskilda människan ännu mindre. 
Med den här filmen kommer heller inga lösningar.


Den orimliga orättvisan speglar sig i allt den kommer åt. Ai Weiwei och hans filmteam passerar landgräns efter landgräns som observatörer, besökare. Samtidigt är medmänniskor fast i ett lerigt tält vid den Makedonska gränsen. Utan möjlighet att gå tillbaka och utan tillstånd att fortsätta framåt och söka asyl. 

Ai Weiwei föreslår en av dem att de ska byta pass:
”Då får du bo i mitt tält” säger den syriska mannen. 
”Du får ta över min studio i Berlin” skojar Weiwei.


Övertydligt och exotiserande. Men samtidigt bara exakt lika dumt att göra skillnad på människa och människa. När vi i själva verket är samma stretande myra på väg mot en om möjligt drägligare stack.

Fotnot: Ai Weiweis dokumentär Human Flow fick svensk biopremiär 1 december.

Mest läst