1968 – mer än revolution och romantik

GP:s Jan Andersson föddes mitt i den politiska hetluften men för honom representerar 1968 något annat än revolution och romantik.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det var något speciellt med 1968. Apans år. Det säger alla som var med. De som minns vill säga. För många var det väl mest ett töcken, en festlig dimma. Så var det för mig. Mina minnen från detta mytomspunna år är lite begränsade.

Jag var nämligen rätt sent ute och anslöt inte till den blommiga hippieparaden förrän en söndagskväll i mitten av november -68, men som jag bestämt kommer ihåg låg det ännu glans över salen när jag anlände till världen via BB i Kungsbacka.

Yep. Jag fyller alltså 50 i år. Det låter hemskt gammalt, vet det, men jag minns också när jag trodde att livet i princip var slut vid 25. Att det sedan bara var barn och Bingolotto i väntan på The great gig in the sky. Så var det inte, kan jag meddela, och dessutom är jag långt ifrån ensam om att ta det laddade steget över 50-strecket just i år.

ANNONS

Det gör även flera av mina följeslagare längs vägen. Många av dem som ”alltid” funnits där fyller också halvsekel i år: Thom Yorke, Damon Albarn och Kylie Minogue. Men också album som Astral weeks, Music from Big Pink, Lady soul, Electric ladyland, Johnny Cash at Folsom prison, Beggars banquet och The Beatles (vita albumet).

Det är skivor som har färgat och påverkat mitt liv mycket mer än vad studentprotester och politiska revolutioner lyckats med.

Till skillnad mot de flesta filmer från 1968 som känns hopplöst daterade och har åldrats helt utan värdighet (Apornas planet, Örnnästet, År 2001 – ett rymdäventyr, Åsa Nisse och den stora kalabaliken, Bergmans ”skräckfilm” Vargtimmen) så har många av albumen från samma år kvar mycket av sin briljans och all sin skärpa. Det är skivor som har färgat och påverkat mitt liv mycket mer än vad studentprotester och politiska revolutioner lyckats med.

Jag har hört och sett och läst till leda om Anders Carlberg och vänsterrörelsens kårhusockupation på Stockholms universitet, men inget om att The Temptations samtidigt släppte ett av sina bästa album, Wish it would rain, och Aretha Franklin kom med sin enastående platta Aretha now. Kanske hade det varit något att upplysa om ..? Men som ni säkert vet har 1968 inte skrivit in sig i historieböckerna för sina starka albums skull.

ANNONS

Men väldigt lite fokus har lagts på den samtida soulhistoriska insats som Berry Gordy på Motown gjorde

Mitt år sjanghajades av arga studenter och blev istället till en symbol för revolutionärt uppvaknande och radikaliserad samhällsdebatt. Gott så. Men väldigt lite fokus har lagts på den samtida soulhistoriska insats som Berry Gordy på Motown gjorde när han övertalade David Ruffin och Eddie Kendricks att vrida The Temptations mot en mer vuxen publik.

Eller att Johnny Cash efter spelningen på Folsom state prison i Kalifornien tog beslutet att enbart klä sig i svart.

Eller hur The Byrds resonerade när de valde att släppa Sweethearts of the rodeo och ta klivet över till countryrock.

Eller varför Laura Nyro slet i 25 år utan att kunna toppa sitt fantastiska album Eli and the thirteenth confession?

Fundera på det medan ni kollar på klippen från kårhusockupationen på SVT Play nästa gång.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS