Helikoptrarna smattrar över vattnet. De är på väg från glaciären Blåfonna till samhället Ringfjorden med isbitar som ska vacuumförpackas och säljas till de rikaste av de rika. I avlägsna ökenländer ska isen simma i spritglasen som en enkel påminnelse om att hela världen är till salu – bara köparen har tillräckligt med resurser.
LÄS MER: Maja Lunde ger alltid hopp om en lösning
Bilden är tydlig, ja, till och med övertydlig. Redan på de första sidorna i sin nya roman trummar Maja Lunde in sitt budskap. Fossilsamhället är ohållbart, för att inte säga perverterat av den billiga tillgången på energi. Allt kan köpas. Förbrännas. Konsumeras.
Succé om bin
Blå är den andra delen i en planerad kvintett om klimatkrisen, och den fristående fortsättningen på den internationella succén Binas historia som kom för ett par år sedan. Då handlade det om pollinering och ekologisk överlevnad. Nu handlar det om vattenbrist och stigande temperaturer.
Det är ett bra tema för en klimatroman. Utan tillgång på färskvatten förvandlas våra liv snabbt till ett helvete. På bara några dagar faller civilisationen samman och livet reduceras till överlevnad. Här finns, onekligen, mycket att gestalta.
Trots det lyckas Maja Lunde inte riktigt härbärgera sitt ämne. Hennes ärende är alltför uppenbart. Hon har en pedagogisk baktanke, och den lyser igenom på nästan varenda sida. Ta bara upplägget. Maja Lunde varvar två berättelser. Den första, som utspelar sig i nutid, handlar om Signe, en åldrad miljökämpe, som lagt hela sitt liv på att arbeta mot exploatering av jordens resurser. Den andra handlar om David, en framtida klimatflykting som fastnat i ett tröstlöst läger någonstans i södra Frankrike med sin dotter. Vattnet är slut. Öknarna breder ut sig. Världen dör.
Det är som om Maja Lunde bara vill säga: Lyssna på Signe annars blir det som för David.
Signe är originell
Nej, den här romanens styrka ligger inte i budskapet eller i hur det förmedlas. Klimatkrisen och dess konsekvenser är alltför välkända för att de ska behöva paketeras som litteratur för att informationen ska nå ut.
Ändå läser jag stora delar av romanen med behållning. Maja Lunde skriver bra och effektivt och hon är skicklig på att teckna personer och miljöer som engagerar. Särskilt Signe griper tag. Hon är en originell romanfigur, en ensamseglare på väg från sina hemtrakter kring Ringfjorden för att ta hämnd på mannen som driver försäljningen av isbitar från glaciären. Stora delar av romanen handlar om hennes färd från den norska kusten till Frankrike. Hon seglar över Nordsjön, Engelska kanalen och Biscayabukten, innan hon når kanalerna som tar henne in i landet och platsen där ägaren, Martin, bor. En man som inte bara säljer is, utan som hon en gång älskat. Under färden rannsakar hon sig själv, sina ställningstaganden och sin kamp. Det är ett fint porträtt av en kvinna som ser tillbaka på sitt liv.
LÄS MER: Världen väntar på Maja Lundes bin
Jag önskar att Maja Lunde hade nöjt sig med Signe. Det hade kunnat bli en ovanlig och vacker roman om segling, miljö och engagemang; en text som försiktigt närmade sig frågan om vad det egentligen är som styr våra livsval. Det hade varit gott nog.
