I jobbet som schlagerbevakare förväntas man att gå på genrep, ibland flera gånger varje vecka. För att i möjligaste mån kvalitetssäkra vår konsekvensanalys är vi på GP:s kulturredaktion dessutom noga med att möta de tävlande bidragen med öppet sinne och ett närmast upphöjt lugn.
Beväpnade med frågor av typen ”hur”, ”vad”, ”vem” och ”varför”, framförallt varför, drar vi våra slutsatser om såväl bidragen som deras generella men kortsiktiga effekt på det svenska folkets känslostämning och mentala tillstånd. För omdömet påverkas under de här veckorna, var så säkra.
Stockholmssyndrom
Inför den sjätte och sista deltävlingen i Melodifestivalen lider vi allihop av ett milt Stockholmssyndrom. Det är sedan gammalt (i alla fall sedan seklet var ungt och Christer Björkman gick ut med sitt påbud om att sprida Mellon över landet) att man börjar känna lite extra för något av bidragen och se det i ett mildare och mer förlåtande ljus. Vi har ju ändå levt med de här låtarna i flera veckor nu.
För mig yttrar det sig i en intensiv och måhända lätt överdriven vurm för John Lundviks pianoballad My turn. Inte sedan Sarah Dawn Finer knockade Globen med Moving on 2009 har jag lyssnat lika mycket på ett enskilt bidrag. Och det gör mig lite bedrövad. För John Lundviks skull. Jag vet nämligen vad det betyder. Det betyder inte ett smack.
SDF hade vunnit
Fredrik Kempes och Sarah Dawn Finers Moving on är 2000-talets bästa låt i Melodifestivalen, ingen annan kommer ens i närheten. Jag har som tradition att kolla på bidraget vid den här tiden på året och får fortfarande rysningar när SDF åker upp i sin lilla hiss och kameran sveper ut över publiken. Det hade varit en garanterad etta i Eurovision.
Men inte då. Svenska folket i sin outgrundliga vishet valde istället att skicka Malena Ernmans hopplösa operakuplett La Voix till finalen i Moskva. Ett klassiskt felbeslut vars effekter vi fortfarande tvingas leva med. Inte för att Sverige slutade på en förnedrande 21:a plats, det har jag tuggat i mig, utan för att vi öppnade dörren för Alexander Rybak och hans jävla fiol.
Ta ert ansvar
Så tänk på det i kväll. De flesta av er lär väl rösta på Benjamin Ingrosso, och det har jag inga problem med, jag vänder mig därför till er som faktiskt funderar på att stödja Samir & Viktor eller Rolandz. Risken med era proteströster är inte att Sverige kommer sist i Eurovision, jag tycker också att det vore ett lämpligt straff efter den här rekordusla programserien, den stora risken med att lämna konstnärlig walk over på det sättet är att ni bjuder in ännu en Rybak i era liv. Är det vad ni vill?
Dessutom vet ni allihop att Samir & Viktor funkar bäst på Youtube och att Rolandz borde spärras in i källaren på Sandgrund.
