I zonen No out west råder normaliteter. Här finns täckning, nät. Nyktra personer och outnyttjat syre. Här fimpar ingen sin cigarett i ditt öga. Folk skrittar inte över gatorna, hand i hand, och marken är platt. No out west är roligt, för här är alla hinder i din väg röjda.
Vasaallén är en övergiven catwalk. Träden, regntunga sensommarsilhuetter, lutar sig mot varandra. Om tiden var rätt skulle de ”plocka upp oss, ta oss långt härifrån” men det är så långt Håkan-referenserna sträcker sig. På Yaki-da ska det ramlas desto mer.
Avenyn är på god väg att bli en sedvanlig krigszon. Midnatt är synonymt med en gata besudlad av lika många hamburgerpapper som hungriga duvor, klackar och lukter av cologne. Heter det så? Jag vet inte, men ordet har en lyxig klang, som får symbolisera Avenyns ambition: att vara flott.
No out west är roligt, för de armbandslösa tenderar att kompensera för en utebliven festivalupplevelse på andra sätt. De lutar sig över bardisken, likt träden, och sedan stiger promillehalter, temperaturen och antalet sökande blickar.
No out west är roligt, för här råder än så länge värdighet. Folk luktar inte mögel, har inte den sargade blick som bara tre dagar på festival kan framkalla. De bär orörda eyelinerstreck, kläder utan brunt stänk och frisyrer skonade från skyfall. Över dem hänger kristallkronor, bredvid står en hink med flaskor och liljor i en vas.
Bakom dj-båset verkar följande lag råda: om volymen är tillräckligt hög överröstar den de dansandes uteblivna minnen från landet Way out west. Sean Paul sjunger ”shake that thing”. De armbandslösa skakar av sig vetskapen om att det finns fler fester, dit de inte är välkomna.
Att tränga sig in mot kaffebaren är att gå in i ett högtryck. No out west är roligt, för här går det att få koffeinkickar av att bara andas.
Långt efter midnatt finner fukten också Yaki-da. Folk går genom en med sina nu frissiga frisyrer. Två burkar med uppdrucken energidryck ligger på golvet. Red Bulls vingar har spelat ut sin roll.
No out west är roligt, för att kön in, på min väg ut, gör en skrattig. Jag passerar hundratals, faller snart i djup champagnesömn och ska, alla argument till trots, drömma om nästa års armband.
