Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

qqYTZ3PrYfqJdwsMjHyW0bU9TJY.jpg
"Tjejer lämnar sina ölhalsar obevakade, dansar lösare och sjunger högre utan männens blickar" skriver Sofia Andersson. Bild: Anna Svanberg, Erik Abel

"Är det såhär det känns att vara helt trygg?"

Statement känns som att gå på festival för första gången igen, skriver GP:s utsände Sofia Andersson om den mansfria musikfesten ute på Bananpiren.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Under en dammig sommar i Emmaboda upptäckte jag festivalen. Vi var fjorton, de vuxnas ögon ett halvt Sverige bort och i en småländsk skog fick vi tillgång till denna bubbla av inbillad trygghet. Den var full av musik och killar och tjejer, som letade efter någon att hålla i handen och saker som kunde få en att känna sig extra levande.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Roskilde stod på tur. Stämningen var raggig och regnig. Vi tog stolta kliv med stövlarna, bar lerfläckar som accessoarer. Tältgrannen vaknade av att han flöt på sin luftmadrass. Roligt, tyckte jag, och missade mitt favoritband till förmån för veckans enda soltimme. Den avnjöts i en solstol, som behandlats med allt annat än respekt.

Vad har mina festivalupplevelser gemensamt? Känslan av att vad som helst kan hända. "Var försiktig" sa de vuxna innan vi åkte. Det rann av en när armbandet dekorerat handleden.

Statement känns som min första festival någonsin. Den framkallar samma typ av glädje som hos fjortonåringen. Skillnaden? "Vad som helst" kan inte hända. Det är som att upptäcka en ny färg, säger Maxida Märak på scen. "Är det såhär det känns att vara helt trygg?".

I denna parallella, snälla verklighet, har folk mer glitter i ansiktet och starkare färger på kläderna. De står lydigt i kö, säger "ursäkta" när de går in i dig och "prosit" när du nyser. Färre blickar är raggiga, fler mjuka. Tjejer lämnar ölhalsar obevakade, dansar lösare och sjunger högre utan männens blickar. Rösterna letar sig in under huden, gör den hårdare. Vi är systrar, bästa vänner.

"Bli arg på anledningen till att festivalen finns, inte på att den existerar"

Vi är också människor. I presstältet får en kollega sms från sin killkompis. Han bombarderar: Hur har du det? Stämningen därinne? Vad går folk igång på? Jag vill ta telefonen, svara "det är ingen festival för utomjordingar". Folk beter sig som folk gör på alla festivaler. De fylleskrattar i ditt öra och konversationer är högljudda framåt natten. Men det gör ingenting, för att gräl och hotfulla kommentarer har utplånats. Vakter lutar sig mot bildäck i brist på arbetsuppgifter.

När jag blev äldre än fjorton infann sig en viss varsamhet. Den gör sig påmind i natten, när jag går hem med ett öga över axeln och ett tag om nyckelknippan, mitt potentiella vapen, i jackfickan. Ett sjukt beteende. "Inte alla män". Nej, men några. Och hur ska kvinnor kunna veta vem som är vem?

Separatism är inte ultimat, inte heller något nytt. I en bättre värld är alla välkomna till allt. Där myser vi runt en lägereld i samförstånd. Kramas, klär varann i blomsterkransar, respekterar integritet.

Internet har brunnit sedan Emma Knyckare gjorde verklighet av Statement. I kommentarsfälten håller män sina försvarstal. "Jag har inte gjort nåt". Lägg egot åt sidan, tänker jag. Ingen individ anklagas. Zona ut, lyssna. Bli arg på anledningen till att festivalen finns, inte på att den existerar. Säg sedan till alla du känner att bete sig, så ses vi nästa festivalsommar.

Resan från Hisingen är lika lugn, som om det vore den där tiden på dygnet då bara pensionärer åker kollektivt. 5:ans spårvagn är full men går genom ljuva livet. Vi går av i trupp, promenerar i bredd. Killarna i Brunnsparken vet inte vem de ska ropa efter.

Mest läst