Merete Pryds Helle är författaren till boken Folkets skönhet.
Merete Pryds Helle är författaren till boken Folkets skönhet. Bild: Thomas A

Örfilarna viner i det gamla Danmark

Mats Kolmisoppi berörs inte av den våldsamma och i hemlandet hyllade romanen Folkets skönhet. Men han förstår ansatsen i att skildra framväxten av det nya Danmark med hjälp av författaren Merete Pryds Helles egna släkthistorier.

ANNONS

Det var svårt att leva på den danska landsbygden förr i tiden. Sjömännen drunknade och kvinnorna misshandlades. Om barnen inte satt tysta som små möss fick de lära sig att veta hut. Varje potatis behandlades som en guldklimp och ingen lämnade kvar mat på tallriken. Ja, så var det på den tiden. På den gamla mörka tiden.

Den här sortens hågkomster om umbäranden och torftighet tycks vara utgångspunkten i danska Merete Pryds Helles Folkets skönhet, en episk släktkrönika om familjen Johansens liv på ön Langeland under 30- och 40-talen, i översättning av Urban Andersson.

Med kriget som avlägsen fond följer vi Maries väg från hunsad flicka i en stuga utan elektricitet, till deprimerad hemmafru med WC i den nybyggda förortsvillan på 60-talet.

ANNONS

Det är en lång och mödosam klassresa, fylld av människor, födslar, sjukdomar och övergrepp, det ena mer hårresande än det andra, men de flesta anekdoter tycks bara ha nedtecknats för att påminna samtidsmänniskan om hur lyckligt lottad hon är, på tryggt avstånd från det mytologiska mörker som vi kallar det förflutna.

Här finns till exempel pappan, takläggaren som när han inte prisar framsteget och det arbetande folkets skönhet lägger lemmen i sin dotters hand så att hon ska lära sig att mjölka. Här finns bröderna som binder fast henne vid ett träd och våldtar henne. Här finns den ”mongoloida” flickan som tar livet av sig när hennes nyfödda barn tas ifrån henne. Här finns den tjocka och kärlekslösa mamman som när hon inte kokar bajsblöjor delar ut örfilar på löpande band. Och så finns här Otto, den unge mannen som blir vägen ut, men som med sin svartsjuka visar sig vara en lika god örfilare som någonsin Maries föräldrar.

Jag förstår verkligen Merete Pryds Helles vilja att med hjälp av den egna släktens berättelser skildra framväxten av det moderna samhället och påminna om att det fattiga livet i Danmark bara ligger några generationer tillbaka. Men när sorger och besvär susar förbi som ett höghastighetståg på väg mot den oundvikliga framtiden, utan att vare sig romangestalterna eller läsaren får hämta andan eller reagera på det som nyss har inträffat, lämnas åtminstone jag märkligt oberörd.

ANNONS
Omslag till boken Folkets skönhet av Merete Pryds Helle.
Omslag till boken Folkets skönhet av Merete Pryds Helle.

Såriga händelser, som när Marie föder ett dött barn på avträdet, avklaras på någon sida och får inga större känslomässiga återverkningar i språket eller den fortsatta historien. Det är som att Pryds Helle av missriktad respekt för sina släktingar inte vill stanna kvar i smärtpunkterna, istället hastar romanen vidare till nästa scen, nästa örfil, de som är så allmänt förekommande att det till slut blir ofrivillig humor av det hela, för de viner genom romanen från början till slut och medverkar till en känsla av att människorna som rör sig mellan pärmarna är oss fullständigt främmande. De är småskurna, elaka och ibland rent av obegripliga i sin kärlekslöshet där de går omkring på den danska landsbygden. Som om de rakt igenom var varelser från en annan värld, omöjliga för samtida människor att förstå sig på.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS