För alla som är intresserade av dans definierad som kroppar i rörelse öppnar Göteborgsoperans säsong lovande. Den nya danskvällen Kult, bestående av verken Sacre och Decadance Gothenburg, är en högst rörlig upplevelse som sätter åskådarna i närkontakt med de fantastiska dansarna.
Den konstnärliga ledaren, Katrine Hall, presenterar nu sin första säsong med eget repertoarval och visar redan från början att hon vill stärka hemmapublikens relation med Göteborgsoperans danskompani.
De generösa erbjudandena under Kulturkalaset var en fin upptakt. Publiken fyllde operahuset för att se föreställningen Max – från förra våren – och även filmen Mr Gaga, om verkets upphovsman, koreografen Ohad Naharin. Han väcker alltid uppmärksamhet i Göteborg, både med koreografier för Operans dansare och med gästspel.
Många, även utanför dansvärlden, har också fått prova på Naharins rörelsemetod Gaga i klasser för allmänheten. Det är kloka kringarrangemang som säkert ökar nyfikenheten på hans återkomst som en av koreograferna i höstens öppningsprogram.
Även den andre koreografen, Roy Assaf, har publiken fått möta i förväg. En öppen repetition av Sacre, drygt två veckor före premiären, lockade 500 personer och jag uppfattade ett äkta, ömsesidigt intresse mellan scen och salong.
Sacre är Roy Assaf version av Våroffer. Igor Stravinskijs musik har utmanat generationer av koreografer alltsedan den skandalomsusade premiären för stycket med Vaslav Nijinskijs koreografi i Paris 1913. Och visst är det musiken som påtagligt driver även Assafs arbete, med hela Göteborgsoperans orkester på scen. Dansen är koncentrerad till en vit matta som sticker fram som en tunga, tätt inpå publiken. Orkestern omgärdar dansplatsen, väl synlig bakom en enkel sarg. Dirigenten är däremot osynlig för publiken, men leder fint från kulissen. Ariane Matiakh, som svarade för premiären, alternerar med Henrik Schaefer.
Även dansarna alternerar. Roy Assaf har delat upp dem i två grupper, den ena bestående av enbart kvinnor, den andra av enbart män. De dansar olika kvällar. Grupperna har arbetat parallellt, men hittat delvis olika lösningar på koreografens uppgifter. Så egentligen är det här en halv recension av verket. Premiären dansades av kvinnorna, jag väntar på att få se Sacre med männen också.
Den konstnärliga effekten av arrangemangen är stor. Orkestern och dansarna, musiken och dansen, utgör en stark helhet. Det är som om musiken föser dansarna över golvet. Inte så att de illustrerar, nej tvärtom, dansen blir ännu en stämma. Ibland flera.
De sju dansarna börjar som ett tätt och säkert kollektiv. Angharad Matthews röda kostymer lämnar armar och ben i full frihet, precis som Roy Assafs rörelser kräver. Lemmarna formar och omformar rörelser i en ständig, spännande ström. Dansarna skapar en våg, eller dansar långdans med hoppsasteg med samma osvikliga följsamhet. Strikt komponerat med härliga glipor av humor. Gesterna skjuter skarpt, liksom blickarna, rakt ut mot åskådarna. Även tystnaden använder koreografen modigt.
Offertemat är ställt åt sidan. Här är det gruppens dynamik som framträder. Just därför blir jag så nyfiken på den andra, manliga delen.
Roy Assaf har, precis som Naharin, sitt ursprung i Israel. I Sverige har han tidigare arbetat med Kungliga baletten, men det här är första gången han koreograferar på Göteborgsoperan. Jag anar att det kan bli fler.
Efter paus öppnar Ohad Naharin sin magiska danslåda i Decadance Gothenburg. Verket samlar bitar från tidigare verk, här i en specialversion som titeln anger. Ohad Naharin spelar aldrig ut gamla säkra kort, han skapar och omskapar.
Scenen är tömd på allt utom dans. Och Avi Yona Buenos, "Bambi", ljusdesign, som mestadels är diskret. En ensam dansare börjar medan publiken tar plats i bänkarna.
Stillsamt, nästan försynt, gör fler entré. Rörelserna växer, brer ut sig. Lekfullt och dynamiskt varvar Naharin stora energirika ensemblepartier med tätt hållna duetter och solon. Individ och grupp i ständigt utbyte. Enkla, ihärdiga jämfotahopp är granne med sköra, långsamt sökande linjer i en kropp. Dansarna fyller allt med stor närvaro.
Den uppmärksamma åskådaren kan känna igen olika delar från koreografens produktion. Musiken är en blandning med spännvidd från Vivaldi via cha-cha till tunga beats. Komiska knorrar strös in och lockar fram skratt.
Men allra mest jubel utlöser Naharin genom att bjuda upp publiken. Tretton dansare hittar alla var sin partner i salongen. Oavsett hur riggat publikdeltagandet är följer greppet helt den linje Katrine Hall stakar ut. Göteborgsoperans danskompani dansar suveränt för och med sin publik. Ta chansen!
