Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Kristian Lundberg | Vi är de döda, nu snart

Kristian Lundbergs poetik lämnar liten plats för läsaren själv, tycker Mikael van Reis.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Lyrik

Lyrik

Kristian Lundberg

Vi är de döda, nu snart

Wahlström & Widstrand

I sina böcker om Homo sacer synar den italienske filosofen Giorgio Agamben hur undantagslagarna i modern tid vuxit till lagregel och därmed utsätts människan som ”la nuda vita”, det nakna livet. Samma vänsterkristna blick har Kristian Lundberg i sina böcker och sin poesi som nu i Vi är de döda, nu snart.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Hans bok handlar om den han älskar och hennes nakna nacke och de asylsökande flyktingar som befinner sig på ”förvaret” i skånska Åstorp, i väntan på avhysning. Däremellan växer Kristian Lundbergs text. Den som följt författarskapet ser också hur den växlar mellan dikt och dagbok och hur texten blir en dikt som till sist – nästan – saknar den dikt den hela tiden talar om eftersom det är den dagbokslika texten som expanderar.

Den lyriska ingivelsen poängteras i återkomsterna – den där älskade nacken, de där vita blommorna som lyser, det skånska landskapsrummets växling mellan ljus och mörker. Tiden är ögonblick, men det är ett försvinnande som inte försvinner, som bara pågår. Det är en augustinsk insikt.

Det innebär också mångordighet, att boken saknar det mått av lyrisk koncentration som jag söker och några gånger tänker jag att det är bra tur att inte Lundberg skrev något av evangelierna. ”Kroppens lampa är ögat”, som det heter i Bergspredikan. Det hade blivit många lundbergska sidor.

Å andra sidan växer ur det språkliga trycket en existentiell appell där Lundberg verkligen går till botten med välfärdstatens anonymisering av det enskilda, nakna livet. Hur våra själar ”annekteras”: Därför tycker jag om texterna precis mitt i boken. De övermannas inte av sitt eget uttrycksflöde utan låter blicken vila. Där befinner sig Lundberg i det sonneviska snöfältet mellan samhälle och kosmos. En vän tog sitt liv i väntan på avhysningen, det är bokens orgelpunkt.

Detta är en bok som talar till sig själv och inom sig själv. Det tror jag är problemet i Kristian Lundbergs poetik. Hans patos lämnar för liten plats för läsaren själv. Han vill göra sig klar, han gör sig klar, men lämnar då sparsamt med rum för läsaren att fylla i med sin egen inlevelse.