David Gray är hemma i London igen efter att ha turnerat i Kanada och USA. På telefon beskriver han sin röst.
Han förklarar, med en stor suck, att hans röst kan vara extremt högljudd och att med mindre attack, en större varsamhet i studion, i kontakten med mikrofonen och sin egen röst, blev resultatet bättre. "Mer glödande och mer smakfullt".
"Mutineers" är David Grays tionde album. Han slog igenom för femton år sedan med skivan "White ladder" och låtar som "Babylon" och "This years love". På många sätt har David Gray mycket gemensamt med James Blunt. De har säregna röster, de är inte särskilt omtyckta av kritiker och de har väldigt många fans, fans som följer varje steg de tar. Samtidigt är de så vanliga, vänliga, alldagliga, att de aldrig kommer att bli rockstjärnor vars blotta uppenbarelser säljer skivor och konsertbiljetter.
David Gray var trött på sig själv, på bilden av sig själv. Han visste att han var tvungen att göra något nytt, på ett nytt sätt. Han började, mycket inspirerad av nordisk litteratur - inte minst Halldór Laxness - leka med textrader, fragment. Han hörde musik i det han läste. Som dikten "Where the wild gulls fly" av Valerie Dohren. Den fick honom att skriva låten "Gulls", skivans första singel. Raderna han fick i huvudet skapade på sätt och vis hela låten.
Producenten Andy Barlow som är en del av den elektroniska duon Lamb (med Lou Rhodes), kom in i bilden och var inte heller sugen på att göra "ännu en David Gray-skiva". Han tvingade David att lämna sin trygghetszon.
Han påpekar att det var stressigt att jobba med Andy Barlow. Fantastiskt för kreativiteten men en jobbig tid för honom som människa. De hade också helt olika syn på att arbeta med en skiva.
Född den 13 juni 1968.
Bor i London.
Är aktuell: Med sin tionde skiva, "Mutineers", producerad av Andy Barlow.
Har spelat tre gånger i Sverige. På Annexet i Stockholm 2003 och 2006 och på Cirkus i januari 2010.
