Bildkonst kan ibland fungera som ett religiöst substitut – den fyller oss med förväntningar om framtida rikedom och därför uppträder falska präster med anbud om kommande salighet.
Uppdrag granskning har i två mycket ambitiösa omgångar belyst bedragarna på konstmarknaden. Från folkhemmen till finrummen är det en lika gammal som sjaskig samhällssektor. Förra veckan fick vi följa konstnasaren Alaska-Håkan i spåren. Han kränger förfalskade oljor av Bengt Lindström. Alaska-Håkan förvarade dem i en halvrutten husvagn ute i skogen och bifogade dubiösa certifikat från konstnärens suspekte son.
Rimligen borde de flesta gå mil för att runda denne bluffmakare, men så stark är nu tron på den äkta konstens värde att smörjan går att tjacka av i folkhemmen. I onsdagens program handlade det om en annan läbbig figur – den norske konstskojaren Cato som påstår sig sälja finfina men just nu jättebilliga målningar av Mark Tobey för en nittiotusen – en karaktäristisk och därtill äkta Tobey hade dock kostat en tio gånger mer. Cato kunde också tänka sig att sälja en Chagallmålning, men som visar sig vara ett gammalt julkort från franska Galerie Maeght. Söte Jesus!
Det behövs inte så mycket kunskap för att uppdaga charlataneriet, men bedragare som dessa utnyttjar vanlig mänsklig okunskap i kombination med godtrogenhet och allmän konstreligiositet. Tänk, jag har en Marc Chagall hemma ...
Uppdrag Granskning ägnade sig också åt auktionshusens verksamhet. Där kände jag att RSF var i farten – alltså Riksförbundet för Svenska Felfinnare. De brukar ringa redaktionen och med blossande harm påpeka att ett ord i tidningen minsann är felstavat. Tanken var nu att beslå auktionshusen med att sälja förfalskad konst. Alltså tog man en falsk Lindströmare och gick till fyra auktionshus där de flesta inte ville ha med den att göra men en verkade nappa av ren kundvänlighet.
Ha, ni gjorde fel! Vem tänker ni lura? Sedan balanserades det hela upp av en kultiverad men echaufferad dam som hade fått ett mediokert Miróblad i arv och gunås fått det värderat till 2,5 miljoner kronor. Mirókommittén i Paris hade en annan uppfattning om äktheten. De vet hur många falska Miróblad som är i omlopp. Men det renommerade auktionshuset i Stockholm hade ju helt felaktigt satt ett värde på bilden. Ha, ni hade fel! Vem tänkte ni lura? Ja, men det är inte alltid så lätt att på visst avstånd skilja guld från mässing. Förfalskare är inte sällan mycket skickliga. Nordkorea lär göra mer perfekta dollarsedlar än de Federal Reserve accepterar.
Eftersom det inte räckte med Miródamen för att bevisa sin tes om konstexperternas bedräglighet, tog man också den falska Bengt Lindströmmålningen till Antikrundan för att se vad värderingsmannen Claes Moser tyckte efter en tjugo jäktade sekunder med tavlan – han satt på en pall och avsynade den långa kön av diverse skog- och älgtavlor som Antikrundans alla hugade spekulanter nådigt bar fram. Ha, du hade fel! Det är ju en förfalskning! Ser du inte det, Moser! Åter en etappseger för RSF ... Fast jag tror faktiskt att i hastigheten fattade felaktiga beslut oftare passerar på redaktioner än på auktionshus. De senare har vanligen mer att riskera.
Ändå var detta tänkvärd teve om konstskojeriets nästan litterära dimensioner – och återigen ett tillfälle att besinna det faktum att Uppdrag Granskning är det enda verkligt undersökande reportagemagasinet i svensk teve. Fast ibland blir resultatet inte riktigt, ähum, äkta.
