Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Krönika: Jan Björklund rättar leden

Björklunds art av liberalism är snarast pliktbesjälad än marknadsradikal. Han tror trots allt på tuffa auktoriteter, skriver Mikael Van Reis.

Folkpartiets liberalism har historiskt sett akademiska traditioner att stödja sig på (Ohlin, Helén...). Eller hade det en gång. Med Jan Björklund som partiledare blir ingången en annan och folkligare. I sitt samtal med Poul Perris i Nyfiken på partiledaren berättar Björklund om hur han växte upp i Skene i en miljö helt präglad av textilindustrin. Där fanns ingen borgerlig bildningstradition utan istället en stark vänsterdominans samt en förväntan om att också han skulle bli en textilarbetare.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det blev inte så utan Björklund bildade en folkpartiklubb 1977, inte i Marx kommun men väl i Marks kommun. Samtalet handlade mycket om uppväxt – och om hur några starka kvinnor präglat honom med samhällsengagemang. Det var mamman som kom från Norge som krigsflykting och vidare de tre lärarinnor som fick den annars rätt maklige Jan att läsa böcker. Fast vilka? Jag skulle gärna vilja veta mera. För Björklund blev vägen in i politiken en klassresa som inte började i klassamhället utan i klassrummet och som en konsekvens har Björklund fått sin politiska profil som skolpolitiker med linjal. Vore det inte för de mer lågmälda Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag hade partiet låtit som ett enfrågeparti.

Jan Björklund beskriver sig som en socialliberal, men med rätt vaga uttryck om en framtidsoptimistisk tro på människan. En stund senare i samtalet med Perris – som nu var mer envist frågvis än i tidigare samtal i serien – blev reliefen lite skarpare genom betoningen av det individuella ansvaret i stället för de personliga rättigheterna. Björklunds art av liberalism är snarast pliktbesjälad än marknadsradikal. Han tror trots allt på tuffa auktoriteter.

Underligt nog uppstod sedan ett tomrum eftersom Björklunds tolvåriga karriär inom försvaret inte fick något nämnvärt utrymme. Den tiden måste ha varit rätt formande för tankarna om ansvar. Den yngre och motvallsige Jan som en gång ville avskaffa både försvaret och betygen blev ju major vid Militärhögskolan och därefter stursk utbildningsminister. Hur tog den förvandlingen form?

Jan Björklunds folkparti har sedan formats av valkoalitionernas politiska pragmatism och offensiva samspel. Har det inskränkt spännvidden i den liberala ideologin? Jag skulle tro det. En som också hävdar det är liberalen Lars Gustafsson som såg uppenbara oliberala inslag när den starkt ifrågasatta FRA-lagen skulle röstas fram under alliansens vinande partipiskor (Expressens kultursida den 2 februari). Ingen i kammaren skulle avvika i kraft av sin personliga tro på integritetsskyddets betydelse. Maud Olofsson beskriver detta på tämligen inbilskt vis i sin memoar Jag är den jag är. Precis som Olofsson fick också major Björklund till sist rättning i leden.

Efter Edward Snowdens avslöjanden om intimiteten mellan amerikanska NSA och svenska FRA har det – skriver Gustafsson – tillkommit pinliga misstankar om "att denna lag möjligen inte helt och hållet var av svenskt fabrikat". Säkerhetspolitisk undfallenhet? Andra har ställt den frågan, exempelvis Wilhelm Agrell på GPs kultursida (16 december 2013). Lars Gustafsson drar slutsatsen att "en verksam liberalism inte har någon verklig förankring i Sveriges nuvarande regering och riksdag." Ett sådant påstående skulle Jan Björklund förstås genast dementera, likväl står frågan kvar som ett val mellan olika värderingar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.