På 1930-talet skrev Harry Martinson i sina prosaböcker Resor utan mål och Kap farväl! om världsnomaden, den ständigt resande ”andligt och motionellt universale individen”. Det var väl inget begrepp som riktigt slog rot i folksjälen; numera pratar vi snarare om världsmedborgare och kosmopoliter – vilken benämning man än väljer så omgärdas den av ett romantiskt skimmer.
På 1980-talet porträtterades jag i den då nyförlösta resetidningen Vagabond under vinjetten Yrke: reseskribent. Så här skrevs det: ”Drömmen om att resa och skriva. Att kajka omkring ute på vägarna, skicka rapporter hem och få pengarna insatta på ett bankkonto i nästa stad. Eller att vara ute ett år och sen komma hem och skriva en roman om alltihop. Författare – Journalist – Resenär. Men för de flesta förblir det bara drömmar. Men det finns några som lyckas. Som reser och skriver, skriver och reser. Som har gjort resandet till ett sätt att leva. Dom ska vi berätta om i Vagabond. Vi börjar med Johan Werkmäster.”
Jag vred förläget på mig när jag läste de där raderna och känner mig fortfarande lite generad. Men gudarna ska veta att jag under senare decennier har rört mig ganska rastlöst i främmande länder för att i någon mån leva upp till ryktet som världsnomad. Men någon riktig globetrotter är jag tyvärr inte, inte i jämförelse med exempelvis Ulf Hannerz.
Numera är han en internationellt erkänd antropolog, professor emeritus vid Stockholms universitet. 1957 kallades den vattenkammade tonåringen för ”Hajen” när han deltog i tv i frågesporten 10 000-kronorsfrågan och gav upphov till begreppet ”slamkrypare”. I ämnet akvariefiskar ombads han att nämna en fisk utan ögonlock. Hannerz svarade hundfisk. Domaren påstod att det enda möjliga svaret var slamkrypare. Vilket sedermera visade sig vara fel. Hannerz vann sina 10 000 kronor och slamkrypare blev ett begrepp för en tvetydigt ställd fråga.
Därom nämner Ulf Hannerz inte ett ord i sin nya bok Café du Monde, som skulle kunna karakteriseras som en antropologs professionella memoarer. Sedan 1960-talet har han publicerat ett stort antal djuplodande studier från olika hörn av världen, men i den aktuella boken kastar han av sig den akademiska manteln, knyter upp slipsen och väljer att uppträda på ett ledigare, mer lättillgängligt och – inte minst – mer underhållande sätt.
Han kallar sitt verk ”en essäsamling, en rapportbok, ett knippe depescher” från olika platser där han under det senaste halvseklet bedrivit fältstudier, varit verksam som gästforskare eller bara flanerat omkring. Fattiga svarta kvarter i Washington, den nigerianska staden Kafanchan, Tokyo, Jerusalem, Tel Aviv samt Salvador i Brasilien är några viktiga utgångspunkter när han betraktar ”världsvimlet”, försöker förstå hur världen hänger ihop och hur olika kulturella yttringar sprider sig, fordom och idag i globaliseringens tidevarv. Det är tänkvärt och initierat, om än något mångordigt ibland.
Hannerz rör sig företrädesvis i större städer, vilket i än högre grad gäller för Ulf Peter Hallberg (född 1953) och Carl-Henning Wijkmark (född 1934) i deras gemensamma bok Städernas svall. I en serie samtal på mestadels legendariska caféer och restauranger möts de över generationsgränserna i en handfull europeiska städer för att diskutera odysséer i nuet och det förflutna.
De litterära referenserna duggar tätt. I Paris pratar de om Sartre, Benjamin, Baudelaire och Hemingway, i Wien om Freud och Herzl, i München om Bertil Malmberg, i Barcelona om George Orwell och i Helsingfors om Edith Södergran. Men framförallt talar författarna om och citerar flitigt ur sina egna böcker. Ofta känns det väl internt, som ett privat samspråk där läsaren inte släpps in. Jag tjuvlyssnar och suger i mig många behövliga lärdomar, samtidigt som jag förargas över tvärsäkra floskler om hur exempelvis fransmän eller katalaner är.
För att inte tala om hur jag irriteras av det okritiska hyllandet av storstäder samtidigt som Hallberg och Wijkmark förfasar sig över den trångsynthet och intolerans som de menar präglar mindre orter. Framför mig ser jag två bildade, högst vältaliga urbana gentlemän som aldrig vågat doppa sina bleka fötter i glesbygdens gyttja.
En bok som Bergsstäder mitt i Italien, skriven av Agneta Modig Tham och hennes dotter Frida Tham, skulle nog inte ovannämnda herrar vilja ta i med tång. Här handlar det nämligen om knappt 60 små orter – de flesta med bara några hundra eller några tusen invånare – som ligger utspridda i regionerna Lazio, Umbrien och Toscana. Som guidebok för den som bilar runt i trakten kan den säkert vara utmärkt. Men det är knappast något nöje att sitta hemma i soffan i Sverige och läsa den. Fotografierna må vara inspirerande men de kortfattade och ganska opersonliga texterna blir alltför monotona i längden.
Högst personlig är däremot Per Holmers bok Vår man på Aran, som svårligen låter sig genrebestämmas. Det handlar – som det sägs i undertiteln – om minnen, resor och valfrändskaper. Holmer går sin egen väg, vanligtvis dit näsan pekar, och skriver om sådant som intresserar honom, utan att snegla på en eventuell publik. Just därför blir det ofta intressant. Inte sällan handlar det om att vandra i författares fotspår, i poeten Axel Liffners till en karg ö vid Irlands västkust, till Helgoland där August Strindberg gifte sig med Frida Uhl, till Sheerness vid Themsens mynning för att se var den tyske författaren Uwe Johnson levde de tio sista åren av sitt liv. Holmer frågar efter honom på den lokala puben och får till svar:
”Oewie Johnson, you said … You don’t mean Jesse Owens?”
Franz Kafka, Joseph Goebbels, Peter Lorre, Mata Hari och många andra passerar revy.
Allra mest läsvärd är Per Holmer när han rör sig i det nederländska språkområdet – Holland och belgiska Flandern – vars främsta introduktör han varit i Sverige i flera decennier. Sedan början av 1980-talet har han översatt bortåt 70 böcker från nederländskan. Hans skildring handlar om numera döda författare som borde ha fått Nobelpriset – Louis Paul Boon, Hugo Claus och Harry Mulisch – politiska populister som Pim Fortuyn och Theo van Gogh och, inte minst, den hemlighetsfulla flamländska staden Brygge, kanske Europas vackraste småstad som varje år lockar till sig oräkneliga turister från större delen av världen, men konstigt nog ytterst få från just Sverige.
Man kan knappast kalla sig världsnomad om man inte har rest till Brygge. Jag har varit där flera gånger. Å andra sidan har jag aldrig besökt vare sig Thailand eller Kina. Någon riktig kosmopolit är jag nog inte.
