Konstlördag 7/10

ANNONS
|

Kristina Lindberg

Galleri 54

t o m 7/10

Hur relaterar skulpturen till verktyget? På väggen sitter tio objekt, uppsatta en halvcirkulär puckelform. Formmässigt påminner de om en grupp knasiga hammare eller möjligen köksverktyg. Trähandtagen liksom sammansättningen av skaft och huvud för tankarna till ett slags arkeologiska bruksföremål. Den strama och snygga installationen styr uppmärksamheten mot objektens materialitet och hur de formats. Linderberg blandar samman två orsaker till, och minst fyra olika subjekt för, hennes ”perfekta puckelrygg”. Dels puckelryggen som avart, som en naturgiven missbildning. Dels den tillpucklade ryggen, åsamkad genom kroppslig ansträngning.

Båda dessa orsaker går att applicera i en berättelse om mänskligt arbete, oavsett om det handlar om den som använder dem, eller de som tillverkat dem. Men det verkligt utmanande med detta verk är att det tycks föreslå att detta också gäller de material som skulpturerna är sammansatta och formade av. Utställningen A perfect hunchback bejakar inte bara en estetik som uppmärksammar och förskönar något som avviker från den symmetriska och harmoniska normen. Den tvingar fram frågan om en möjlig norm, som inte utgår från människan utan från materialen hen arbetar med.

ANNONS

Ove Kvavik

Mors Mössa

t o m 14/10

Redan titeln, Without reflection, provocerar fram ett klassiskt problem. Kan vi tänka på, eller ens uppleva något, utan att samtidigt reflektera det i något annat? Kan vi undvika reflektionen och ändå på något vis hålla samman, kan vi leva utan att ställa det ena mot det andra? Reflektionen har i konstens förknippats både med självständighet och disciplinering. Självständighet eftersom konstens privilegium att ostraffat reflektera något i något annat, som tillsynes inte har med varandra att göra. Denna, den reflekterande kompositionens frihet, har samtidigt förknippats med självkontroll och disciplinering. Viljan att bryta med reflektionens tyranni, och konfrontera världens realitet direkt och förutsättningslöst tillhör samma tankefigur. Detta är vad samtliga Ove Kvaviks verk tycks tampas med på ett imponerande sätt. Både när han tecknat av det man ser av näsan när man öppnar ögonen, och när han förlägger Courbets Världens ursprung bakom en indonesisk (?) sedel vars centrum illustrerar en tom yta.

ANNONS