Kerstin Person
Galleri Box
t o m 11/12
>Med utställningen En halv idé undersöker Kerstin Person exotismens möjligheter, ”men förhoppningsvis utan att vara en erövrare, rasist eller snuskhummer”. I det lilla ordet ”förhoppningsvis” finns alltså en önskan om att kunna ”längta till tropikerna”, utan att bli stigmatiserad på samma sätt som en Gauguin, Rousseau och samtida etnografiskt arbetande konstnärer blivit på senare år. I mitten av galleriet står en fåtölj, som ser ut att vara gjord av sand. Framför den ett stort pappersark på väggen, den vita ytan bryts av en enda horisontlinje, i ett hörn hänger tre målningar av ananas, i ett annat hörn står ett par svarta galoscher, och på ena kortsidan står en liten skulptur bestående av en fläkt, en lampa och ett kärl med vatten. Skuggan av vågor projiceras på väggen. Det låter inte så märkvärdigt, men den stämning som installationen framkallar utmanar faktiskt alla vanliga läsningar av exotism, men jag vete tusan om hon för den skull undviker begärets mörka sidor.
Lu Pingyuan
Galleri Box
t o m 18/12
>Shanghaibaserad Lu Pingyuan är Iaspis-stipendiat i Göteborg, efter rekommendationer av Galleri Box. Längs med en lång väggmålning radas frågor upp kring vad konstens syfte och uppdrag egentligen är. Till detta lägger han modeller av utställningsrum med verk i, som både tematiserar kommunismens Kina, och kapitalismens konstvärld. Kort sagt undersöker han konventionerna för vad han förväntas göra som konstnär och hur hans konst förväntas att förpackas i just denna geopolitiska skärningspunkt. Modellernas funktion är att skapa ett slags kritisk distans till de normer konstnären vanligen underställs. Titeln Tidskapsel antyder en tid och ett rum som i gränslandet mellan fiktion och realitet upprättar ett avstånd till den tid som bestämmer konstvärldens eget löpande band. Att utställningen sker i det land som en gång kallades blandekonomiskt, bidrar till att detta är en av de bästa metakonstutställningar jag sett på länge.
Magnus Dahl
Galleri Mors Mössa
t o m 15/12
>Enligt svenska Afasiförbundet ”drabbas cirka 12 000 personer i vårt land av afasi. Av dessa är cirka 35 procent, eller drygt 4 000 personer, i yrkesverksam ålder. Den som har afasi har varierande svårigheter att förstå, kunna tala, läsa och/eller skriva.” Jag vet inte om Magnus Dahl har denna diagnos. Men sant är att hans rumsliga gestaltning av karaktären Alexander gör Aphasia till den mest reaktionära utställning jag sett på länge. Vad Dahl tycks försöka göra, är nämligen att återvinna ett slags alkemisk kraft ur detta tillstånd, starkt kopplat till ett fysiskt motstånd mot modernitetens krav att förpacka det man gör i ord. Men jag tror man misstar sig om detta tillbaka-till-naturen-begär med nödvändighet måste förstås som ett konservativt uttryck för maktförlust. Snarare framstår det som en slags konceptuell primitivism.
