Det råder ingen brist på handböcker numera. Nästan oavsett vad jag söker på – klimakteriet, glutenfritt liv, åldrande eller äktenskapskris – har nätbokhandeln gott om stöttning att erbjuda.
Bara några få lägen i livet är fortfarande insvepta i tystnad, onämnbara. Vilken coach följer med mig till dödsbädden i mina sista timmar? Var finns döendets fälthandbok? I mötet med döden som en mänsklig erfarenhet tycks den moderna människan betydligt sämre rustad än tidigare generationer.
Senmedeltidensmänniskor hade sin Ars moriendi – litteratur, kristna handböcker i döendets konst, författade i digerdödens skugga. Men också äldre tiders skönlitteratur har förberett människan på vad som väntar. Tänk bara på Emma Bovary i Flauberts roman, hon vars plågsamma arsenikdöd skildrades så närgånget att inte en suck, inte en skakning undanhölls läsaren. Att den sortens utdragna dödsscener så sällan förekommer i nutida fiktion är nog symptomatiskt i en tid där döden oftare omtalas som en kränkande främling – obegriplig, våldsam, spektakulär – än en erfarenhet, inskriven i livsvillkoren. I ett sådant läge tar jag tacksamt emot en ny antologi, Föreställningar om döden där forskare ger kulturvetenskapliga perspektiv på förgängligheten.
Boken innehåller elva texter, skrivna av forskare verksamma vid Linköpings universitet. Med utgångspunkt i sina olika ämnesområde skriver konstvetare, socialantropologer, religionsvetare och en filosof om döden som sätter sina spår i det mesta av mänskligt liv.
Konstvetaren ocharkitekturhistorikern Anna Ingemark tar Berlin som exempel och skriver engagerande om staden som ett memento mori; en plats där byggnader förfaller, nytolkas och återuppstår i en rörlig väv av nu och då, som påminner om allas vår dödlighet.
Kyrkohistorikern Kjell O Leijon, som också är bokens redaktör, tar spjärn mot en dödsförberedande text från 1400-talet och visar hur konsten att dö för senmedeltidens människor inte bara handlade om kyrkans värnande om den enskildes död utan också blev en fråga om hur man skulle leva. I en tredje text får jag äntligen klarhet i något jag undrat över ett tag: hur gick det till när en symbol som i långa tider har prytt militära uniformer i syfte att signalera obarmhärtighet kom att ses som så gullig att den nu pryder barnkläder och nappar? I en text av konstvetaren Gary Svensson ges en grundlig lektion i bruket av dödskallesymbolen och dess skiftande betydelse genom århundraden.
De stora tankesprången mellan de olika texterna håller läsaren på tårna, men aldrig på ett splittrande sätt. Tvärtom är det befriande med en bok, som rör sig så fritt i relation till ett ämne som ofta tyngs av högtidsord. Varje text fungerar i sin egen rätt, men som bäst blir boken när man läser den från pärm till pärm. I rörelsen mellan Snövits kista, Uppenbarelseboken och renässanspoetens Petrarcas brev, i sällskap med konstnärer, andar och folkhelgon framstår döden mer än någonsin som en komplicerad dubbelnatur. I ena stunden en vördad beskyddare, från det våld som pågår i knarkkartellernas Mexiko, här skildradav religionshistorikern Fredrik Gregorius. I andra stunden en osalig ande, som upprätthåller samhällsnormer och genusordning i en by i södra Indien, omskriven av socialantropologen Åsa Nilsson Dahlström.
Formmässigt är texterna mer av artiklar än essäer, gedigna och idétäta, men utan den stilistiska ledighet som kännetecknar essän. I flera av texterna finns akademiska skrivmanér som jag hakar upp mig på. Vilken är den tänkta läsekretsen? Som jag förstår det av förordet är boken tänkt att nå en bred läsekrets. I det läget tror jag det hade varit bra att slipa ned något av det akademiska läsartilltalet.
Är det till exempel nödvändigt att avisera vad som kommer att skrivas innan man skriver det? ”I denna essä vill jag visa ...” För egen del hade jag inte saknat den sortens standardformuleringar om de försvann. Å andra sidan är detta en invändning jag vill rikta mot i stort sett varannan läst text som rör sig i gränslandet mellan essä, populärvetenskaplig sakprosa och fackartikel med ambitionen att tala till många. I det stora hela får det bli en randanmärkning och ett mindre skav i läsningen av en antologi som jag tycker mycket om.
Vad hände med den gamle odalmannen och den slumrande harpalten i korgen – döden och människan –i Bo Setterlinds dikt? Och vem välkomnar den Ingmar Bergmanska döden när hen dyker upp på stranden, sugen på schack och utmaningar? På tvåtusentiotalet liknas döden sällan vid en följeslagare som går att sätta sig i kontakt med, än mindre föra konversation med. Här har Föreställningar om döden mycket angeläget att bidra med. Den hjälper till att skapa en relation till döden, föra samtal med den rentutav.
För det melanesiska folket kwaio är umgänget med döda en del av vardagen; döda och levande, kroppar och lösgjorda skuggor, bor på samma plats. Det lär jag mig i socialantropologen Björn Alms text om metaforers gränser. Men umgänget med döda kräver förstås inte andekontakt, det kan också ske i teorin. Som i bokens avslutande text där filosofen András Szigeti resonerar kring huruvida man kan förlåta en död och kommer fram till att jo, det kan man. Fast allt hänger förstås på hur man definierar förlåtelse.
I möte med den sortens texter framstår döden som en av de mest utmanande fria och okonventionella samtalspartners man kan ha.
