Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Berättelsen om de två tvillingpojkarnas resa över Medelhavet är förfärlig, men i och med traderingen får den något odödligt över sig.
Berättelsen om de två tvillingpojkarnas resa över Medelhavet är förfärlig, men i och med traderingen får den något odödligt över sig.

Konst som skakar om

GP:s konstkritiker Sara Arvidsson letar spår efter framtidens konstscen när studenterna i fri konst och fotografi visar sina examensutställningar.

En kvinna flyr kriget med sina två tvillingbarn, vilka hon förlorar under resan över medelhavet. Ett av barnen dör och modern vägrar släppa ifrån sig kroppen. En natt begår smugglarna ett misstag: de förväxlar barnen och slänger det sovande barnet överbord.  

Behjat Omer Abdullas svit From a Distance utgår från en händelse som har återberättats på svenska flyktinghem, och den är något av det mest omskakande jag har upplevt i konstväg i år. Serien kan betraktas på Göteborgs Konsthall, där Akademin Valands masterstudenter i fri konst och fotografi smälter samman i en spännande symbios. Verkets öppna anslag knyter ihop de narrativa och alter ego- associativa strömningarna som ryms i den övriga examenskonsten. 
Berättelsen – det är oklart om den är fiktiv eller verklighetsbaserad – är förfärlig men i och med traderingen får den något ofullgånget och odödligt över sig. Abdullas arbeten i kol är skickligt utförda fast det är inte den tekniska färdigheten jag faller för; det är det empatiska tilltalet.  De uppmuntrar betraktaren till att se sig själv i någon annan – och vi förs så smärtsamt nära att det gör ont. 

Två små barn – båda med slutna ögon, antingen sovande eller döda – avbildas med innerlig koncentration. Porträtten ser nästan identiska ut alltjämt som den bakomliggande historien gör oss medvetna om att de kanske avbildar två enskilda individer. Några teckningar av ett krusigt hav, en klunga lekande barn i vatten och en totalt nedsvärtad monomkrom ingår även i detta mångbottnade verk som jag kommer ta med mig en lång tid framöver.  

Läs även Mikael Olofssons text om examensutställningarna. 

Om något fenomen fungerar som en sammanbindande länk i årets examensutställningar är det handlingen som konstnärligt medium. Det är alltså inte den färdiga produkten som står i centrum, utan den löpande berättelsen. I vissa verk blir döden också förväxlande lik livet och vice versa. 
Detta blir särskilt tydligt på Röda Sten, där kandidatstudenterna i fotografi ställer ut. Fotografin brukar ju enligt tradition betraktas som frusna bilder av förfluten tid men här förs vi rakt in i framkallningsprocessen. Objekt, bilder och filmer varvas. Många av dem är dovt glidande, som om de befann sig i ett slags skymningsland.  

Maja Reichenbergs video, där hon samtalar med sig själv via en bandspelare, fastnar i mig direkt.  Verket får mig att tänka på samtidens flyktighet och de många upplagorna av en själv man dagligen möter i sin dator, vilka gör att man börjar fundera över vilken version som är mest sann.
I en våning på Vasagatan 33 presenteras arbeten av kandidaterna i fri konst. Utställningen domineras av måleri, och i många fall bjuder verken på en humoristisk och kuslig tvist.

Erik Lagerwalls Älska skenet inkorporerar suggestiv musik och en människoliknande skulptur som jag först misstar för en verklig person. Figuren utför en performance och vinklar händerna så ett skuggspel bildas på en bakomliggande vägg. Aktionen bidrar ytterligare till verkets livfulla känsla och förmörkningen på väggen låter oss ana en parallell historia som vi bara kan fantisera om. 

Mest läst