A-Teens första skiva, ”The Abba generation” (1999), kom när jag gick i förskolan. Den spelades dygnet runt, som jag minns det. Jag kan inte komma ihåg vilken version av ”Gimme! Gimme! Gimme!” som jag hörde först – Abbas eller A-Teens? I kuddrummet pågick en ständig fight om vilka fyra som skulle få mima till cd-skivan.
Därför satt jag och några jämnåriga vänner såklart bänkade framför tv:n den 3 februari i år, när A-Teens gjorde storstilad comeback som pausunderhållning i Melodifestivalen. Det var mumma för min inre sexåring. Och lika glupskt kastar jag mig över SVT Edit-dokumentären om gruppen som under torsdagen smögs ut på SVT Play.
Det är en hisnande historia, såklart. När legenden Ola Håkansson sätter ihop bandet är medlemmarna blott mellan 14 och 15 år gamla. Håkansson, som producerade Noice på 70-talet, borde veta vad som kan hända när man gör tonåringar till popstjärnor men väljer att ta risken. Bara för att Hasse Carlsson och Freddie Hansson dog innan de hann fylla 40 betyder det ju inte A-Teens-kidsen skulle gå samma öde till mötes!
Ola Håkanssons ambition med A-Teens var hursomhelst att introducera den yngre generationen för Abbas otroliga låtkatalog. Det lyckades så in i helvete. ”The Abba generation” sålde i flera miljoner exemplar och vips! var Dhani Lennevald, Sara Lumholdt, Amit Paul och Marie Serneholt världsstjärnor.
Under två års tid pendlar A-Teens mellan världens alla scener, tv-stationer och radiohus. De lediga dagarna är lätträknade. Lärare måste åka med i turnébussen och vissa ämnen plockas bort för att de över huvud taget ska klara skolan. De turnerar med Britney Spears och ’Nsync, gör titellåten till ”Lilo & Stitch” (2002) och spelar in en duett med Alice Cooper. Marie och Sara hamnar på omslaget till herrtidningen Café. I vissa länder är hysterin är så stor att gruppen måste ha beväpnade livvakter vid sin sida.
Men dokumentären handlar också om förberedelserna inför den stora comebacken. Man får nästan känslan av att SVT har erbjudit A-Teens ett fett mellogig med förevändningen att göra en dokumentär av det. Redan i anslaget lockar man med tårar och ett offentligt terapisamtal där medlemmarna rensar luften.
Det är såklart tacksamt att filma när före detta vänner och kollegor petar i illa läkta sår.
Det är nästan en karbonkopia på den avslutande delen i ”Berättelsen om Killinggänget” från i vintras, där de åldrade killingarna sitter runt ett bord och ältar gamla oförrätter. Kanske vill SVT upprepa succén, som man ändå får säga att Killinggänget-serien blev? Åsa Beckman skrev en hyllande krönika och flera stora podcasts fick anledning att prata om humorgänget – allt från ”En varg söker sin pod” till ”Under all kritik” och Sydsvenskans podd ”Gräv bort Skåne”.
Det är såklart tacksamt att filma när före detta vänner och kollegor petar i illa läkta sår. Men det finns en väsentlig skillnad mellan A-Teens och Killinggänget. Som så många andra barnstjärnor är A-Teens svårt präglade av att behöva växa upp i dubbel hastighet. När gruppen splittrades var medlemmarna bara 20. Killinggänget, däremot, bildades av några grabbar som visste vad de gav sig in på, och som i någon mån satte upp sina egna regler.
Jag betvivlar inte att medlemmarna i A-Teens har en del att prata om. Samtalet kommer snabbt in på konkurrensen inom gruppen. Dels den mellan tjejerna och killarna, dels den tjejerna sinsemellan (”rivalitet kommer alltid uppstå mellan två individer som vill vara snygga, vackra queens”). Serneholt beskriver det som ”en maktkamp och ett krig”, vilket är lätt hänt i en konstellation som inte har valt varandra och där premisserna bestäms av Ola Håkansson.
Flera i A-Teens beskriver åren mellan 1999 och 2004 som både ”de bästa och de värsta” i deras liv. Pressen som skivbolaget utsatte dem för var enorm. Barnarbete i nöjesbranschen är intressant och viktigt att problematisera. Och ”man får inte glömma medias makt i det”, som Marie Serneholt påminner om.
Men hon och de andra i A-Teens styr inte narrativet den här gången heller. I någon mån är de fortfarande bara en produkt – men skillnaden är att det inte längre är Stockholm Records som tjänar på dem, utan Sveriges Television.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Berättelsen om Killinggänget” – SVT
LÄS MER:Aldrig har det varit tydligare: vi killar har förlorat
LÄS MER:Här festar GP:s reporter i 24 timmar på Roy i Mölndal
LÄS MER:Sluta dalta med Taylor Swift
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
