Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/2

Knausgårds bok sliter och drar i läsarna

Det går i en rasande takt när Karl Olov Knausgård skriver sina årstidsböcker som också är skrivna till hans förs ofödda och nu nyfödda dotter. Hanna Jedvik tror dock mer att de är skrivna till honom själv.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Genre: Sakprosa
Författare: Karl Ove Knausgård
Bild: Lars Lerin
Titel: Om vintern
Översättning: Staffan Söderblom
Förlag: Norstedts

Nu är han här igen. Karl Ove Knausgård. Den numera högproduktiva norskättade författaren har fått upp ångan och släpper en bok för varje årstid.

Om vintern är del två av fyra i den svit av årstidsböcker som Karl Ove Knausgård har satt sig ner i sin skrivarstuga på Österlen för att författa till sitt fjärde barn. Det barn som i förra boken kallades för ofödd dotter benämns inledningsvis likadant när boken tar sin början i mörkaste december. I januari händer det däremot grejer. Barnet möter världens ljus, tar ett djupt andetag för att fylla lungorna med luft och skriker. För varje månad lyder nu dedikationen istället Brev till en nyfödd dotter.

Svårigheter väntar också dig

Det börjar starkt. I det inledande kapitlet berättar Karl Ove Knausgård om de våndor som en förälder tampas med när det egna barnet tvingas möta den hårda verkligheten. Bland kompisar. I skolan. Svårigheter väntar också dig. skriver författaren till livet som väntar i hustruns mage. Det direkt tilltalet och den totala uppriktigheten får även kritikern att mjukna. 

Sen drar det iväg. Karl Ove Knausgårds årstidsböcker, som förlaget kallar för slumpmässig encyklopedi sliter och drar i sin läsare. Ena stunden avhandlas gosedjur, rör eller tops för att sedan stanna upp vid den döende människans skörhet, det sociala spelet eller sexuellt begär. Högt och lågt om vartannat. 

Och så plötsligt. Den totala stillheten i Lars Lerins magiska målningar. Tiden stannar en sekund när de djupa bilderna av ett kallt och mörkt Sverige griper tag. I Lerins vinter är snön inte vit, istället vilar den midnattsblå under en blodröd solnedgång i januari. De ödesmättade bilderna gifter sig ljuvligt med Knausgårds prosa i det karga landskapet. 

Världen som väntar knyttet i magen

I min text om den förra boken gjorde jag följande reflektion angående de fragmentariska vardagsbetraktelserna. Jag väljer att tolka Om hösten som en fars sätt att berätta om världen som väntar knyttet i magen. En annan, lite tråkigare tolkning, skulle kunna vara att Karl Ove Knausgård har slängt ihop ett antal kåserande texter och sedan insett att en röd tråd saknas, varpå envägskorrespondensen till det lilla livet i vardande har fogats in i efterhand.

Jag vacklar fortfarande på den här punkten. Jag ska nu utveckla varför. Problemet är att jag har svårt att tro på att Knausgård skriver till sin dotter. Åtminstone inte när han berättar, förvisso väldigt underhållande, om hur han och en vän står bakom husknuten och röker under tomtemasken på julafton, om hur apart könsdriften ter sig jämfört med andra kroppsliga behov eller om svenskars ängslighet när det kommer till kraftfull väderlek. 

Ömhet och värme

Det kanske inte är meningen heller, men Knausgård lyckas inte övertyga mig om att han skriver de där texterna för någon annan än sig själv. Det bränner inte alls till på samma sätt som i de avsnitt där han skriver direkt till sitt barn som blir ett du. I de partierna finns en ömhet och värme som jag hade velat se mer av. Stundvis ger det sig till känna när han än en gång blottlägger smärtan från uppväxten och jämför med hur det är att vara far själv eller när han gestaltar en svag människa som ligger i solen intill husväggen, likt en skugga av sitt forna jag.

Det som gör Knausgårds årstidsböcker intressanta är hur de beskriver det som brukar kallas Det lilla livet, som så ofta har varit förbehållet kvinnorna. Livet med barnen och årstidsväxlingarna. Vänner, släktingar och bekanta. Slitningarna i vardagen och de sociala relationernas utmaningar. Visst tenderar vi att blåsa upp detta till något märkvärdigt först när det står ett manligt författarnamn bakom texten, men det är ändå värt att nämna. 

Betänk att Knausgård hade kunnat välja att skriva om den världsberömda konstnären som kämpar med prestationsångest, berömmelse och skrivkramp. Om Kulturmannen som sliter sitt hår i ett land av cykloper. Om Mikael Persbrandt och märkeskostymer. Men det gör han inte. Istället skriver han om sina barn. Om ultraljud och om hur han vid 45 års ålder blir upplyst av sin bror Yngve om att han föddes med klumpfot. 

Som ett stilistiskt grepp kan den här typen av främmandegörning som Knausgård använder sig av här vara effektivt. Konststycket att blåsa liv i döda ting med hjälp av ord är få förunnad, men denne författare bemästrar utan tvekan utmaningen. Med vass penna skissar han fram det stora i detaljerna, de vindlande funderingarna blir medryckande och engagerade. Ändå efterlyser jag mål och riktning. Slumpen i all ära, men ett författarskap handlar också om att välja och välja bort. 

Att skriva om och skriva sig loss. 

Att ta en paus och återvända. 

Att fråga sig själv vad man vill med sin text. 

Mest läst