Klungan gästspelar på Folkteatern. Bara en sån sak. Teatern håller på att byta identitet. Publiken är en annan än den som år efter år såg ut som om den var på ombudsmannafest. Nu är tilltalet ett annat, publiken yngre och repertoaren oförutsägbar.
Den upphaussade mansgruppen från norr samlar lokalen full av 30-åringar. De vet vad de har att vänta sig: varken dramatik eller postdramatik men Monty Python på norrländska och glesbygdsspillror med fridansstuk. Det är exotisk lokalrevy och skrattfest från första entrén. Sven Björklund gör den med en gångart som om utsugningen hade tärt på varje led och kota och det som återstår är ett tröskverk som väntar på att ställas av.
Ett perfekt anslag för en demontering av norrlandiana och för en föreställning som ropar på publikens sympati.
Men med vissa ansträngda undantag kommer skratten av sig i en ojämn uppsättning som alltför ofta trampar vatten och hojtar och ropar på vår uppmärksamhet. Och Birgitta Egerbladhs koreografi känns lika ofta nödbedd som orginellt situationsbestämd. Texten lever inte upp till Klunganryktet och man får glädja sig åt kul masker och om man så vill över att i replikerna urskilja både Torgny Lindgrens eftertänksamma tonfall och Ingemar Stenmarks humorlösa röstläge.
Men till slut blir det ändå flygande cirkus på scenen. Den sista halvtimmen innehåller två härliga nummer. Ett med en familjefest med förhinder där son och mor har förtvivlat svårt att få i mannen den vodka han behöver för att bli glad, dansa och underhålla barnbarnen. Till slut lossnar det i en sanslös fylledans. Efter det följer ett försök till släktforskning av två som fyndat bland bilderböcker i containern. ”Släktenforskare” kallar de sig. De kommer inte längre på släktträdet än till en något så när säker bild av morsan och farsgubben. De går på frisyren. Och inte går det bättre när de byter forskningsstrategi och i stället börjar i trädets krona för att arbeta sig nedåt bland de avlövade grenarna.
Den finalen är värd hela kvällen.
