Klas Gustafson | Marie-Louise Ekmans två liv
Klas Gustafson | Marie-Louise Ekmans två liv

Klas Gustafson | Marie-Louise Ekmans två liv

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Någon regelrätt biografi är den knappast, Klas Gustafsons bok Marie-Louise Ekmans två liv. Snarare en intervjubok, ett långt reportage. Eller kanske till och med en vänbok, eftersom det är så uppenbart hur mycket Gustafson beundrar Ekman.

Texten består till stora delar av intervjucitat. Och när inte hans egna intervjuer med Ekman räcker till, lånar Gustafson av andras. Eftersom intervjupersonen/biografiföremålet säger sig sakna minne, är boken inte kronologiskt utan tematiskt upplagd. Lite kronologi blir det ändå, eftersom konstnärskarriären har kronologiska hållpunkter, med en början i bildkonsten och en sentida position i scenkonsten. Ett citat sammanfattar ganska väl: ”yrke efter yrke, efternamn efter efternamn, år efter år”.

ANNONS

Läs också: Öppenhjärtigt om konsten och livet

Läs också: Marie-Louise Ekmans avskedsföreställning

Trots att, skriver Gustafson, Marie-Louise Ekman ”blottat sig i konstnärskapet” är den personliga integriteten extremt stor. Ändå tolkas konstnärliga verk – pjäser, filmer och tavlor – biografiskt, som utsagor ur det personliga livet. På sätt och vis förkroppsligar Marie-Louise Ekman 1960-talsvänsterns löfte om att genomföra en lång marsch genom institutionerna.

Från att ha varit fattig avantgardekonstnär i 60-talets kreativa kaos till att bli chef för den mest prestigetyngda institution som finns i svenskt kulturliv, Kungliga Dramatiska Teatern. Att hon 2014 får motta medalj ur konungens hand illustrerar denna avantgardets institutionalisering bättre än något annat.

Gustafson saknar till största delen blick för sådana kultursociologiska paradoxer. I vilket fall gör han ingen större poäng av dem. Sociologiskt intressant är ändå att den en gång så chockerande Ekman blivit folkkär: ”pissråttan” – som hon citerade ur sina hatbrev i ett klassiskt Sommarprogram – har blivit en klenod som säljer tavlor med kön och fekalier för mångmiljonbelopp på Bukowskis auktioner. Gustafson tassar rätt ofta på tå, både kring Ekman, och framför allt kring Dramaten.

ANNONS

Hans artigt väluppfostrade syn på kulturfältets maktförhållanden avspeglas inte minst i kapitlet betitlat Makt, där Ekman framställer sin syn på makt som någonting ”roligt”. Ett annat citat säger förmodligen mycket om hur Askungeförvandlingen gått till: att vara chef är också ett kreativt arbete: ”mitt konstnärskap är att vara chef”. Ekmans framgångar som chef, först för Konsthögskolan, sedan för Dramaten är stora. Hon blir högst rankad i tidskriften Chefs enkät angående medarbetarpopularitet – måste säga något om ett lyssnande chefskap, ointresserat av formella insignier.

Gustafsons kapitel om tiden på Dramaten kan nog göra tjänst som kulturpolitiskt klarsynt managementguide för många institutionschefer. Än mera intressant är de, tyvärr för kortfattade, analyser som återges av Ekmans konst: en egensinnig naivist med starkt inspiration från popkonst är en bra sammanfattning. Ekman är, precis som vännen Kristina Lugn, en folkhemsmodernist. Lagom ofarligt farlig. Att hon, trots ett konstnärskap som utan tvekan är feministiskt, tar avstånd från begreppet feminism, hjälper säkert populariteten på traven.

En gåta är också hur Ekman, som i någon mån kan kallas autodidakt och som uppger sig vara obildad och aldrig läsa någonting, kunnat orientera sig så pricksäkert i ett halvt sekels kulturliv. Frånsett den oseende blicken för kultursociologin har Gustafsons bok ändå många intressanta upplysningar. Till exempel det ekmanska konstnärskapets mångfald: måleri, film, scenografi, skulptur, kostym, skådespeleri, och så vidare. Detta – säger en citerad expert, inte Gustafson själv – måste nästan vara unikt.

ANNONS

Marie-Louise Ekman visar en nästan övermänsklig förmåga att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt och knyta rätt vänskapskontakter; nätverkande som det skulle heta nuförtiden. Det är generationstypiskt, men alla 40-talister har inte nått sådana framgångar. Dessutom måste det till personliga kvalifikationer, och ett kompromisslöst skapande som utgår från helt egna visioner: en fascinerande, exceptionell tilltro till sig själv. Så framställer i alla fall Gustafson saken.

Just det sistnämnda är centralt i Gustafsons intervjubok: Marie-Louise Ekmans insisterande på att man måste finna, och genomföra, sin egen grej. Hennes genomgående koncept är hennes egen persona i offentligheten. Att kombinera medialt genomslag med starkt integritet är en svår balans. Hon har varit enormt skicklig på att skapa sitt eget varumärke, som det skulle heta med nutida terminologi. Vilket är en konst i sig. Och det är nog i konsten, i verket och gärningen, som den verkliga biografin kan sökas.

Ämnet

På sätt och vis förkroppsligar Marie-Louise Ekman 1960-talsvänsterns löfte om att genomföra en lång marsch genom institutionerna. Från fattig avantgardekonstnär i 60-talets kreativa kaos till att chef för den mest prestigetyngda institution som finns i svenskt kulturliv, Kungliga Dramatiska Teatern. Att hon 2014 får motta medalj ur konungens hand illustrerar denna avantgardets institutionalisering bättre än något annat, skriver Björn Gunnarsson som läst Klas Gustafsons biografi Marie-Louise Ekmans två liv.

ANNONS

Skribenten

Björn Gunnarsson är litteraturkritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Svetlana Aleksijevitj bok De sista vittnena .

ANNONS