Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Kjell Espmark | Den inre rymden

I Kjell Espmarks diktsamling Den inre rymden får skuggorna från Hades liv. Björn Gunnarsson ser en tydlig längtan efter upprättelse i Espmarks minnen av de döda.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

POESI

POESI

Kjell Espmark

Den inre rymden

Norstedts

Kjell Espmarks nya diktsamling Den inre rymden börjar med en återfödelse. Eftersom den förra, Vintergata, slutade med en nära-döden-upplevelse. Så skriver åtminstone poeten i sitt efterord. Men hela samlingen är en vistelse i dödens närhet, i den vind som blåser från dödsriket, och som tvingar fram dikt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Överallt får skuggorna från Hades liv. De får liv genom att de levande minns dem, tänker på dem, och det är exakt vad Espmark sysslar med. Att minnas är en nödvändig återfödelse: ”Den som vänder det förflutna ryggen blir uräten bakifrån”.

VARANNAN DIKT ÄR självbiografisk, varannan är en fragmentarisk historia om någon kulturpersonlighet eller gestalt ur mytologin och historien. Det är samma litterära metod som i Vintergata.

Många är identifierbara, som Harry Martinson och Werner Aspenström. Eller den ryske botanikern och genetikern Nikolaj Vavilov, som hade modet att gå emot dilettanten Lysenkos dårskaper och därför dog av svält i Stalins fängelsearkipelag. Andra, lika olycksdrabbade öden, förblir emellertid gåtfullt namnlösa.

All tid är alltid skulle kunna vara Espmarks motto. Det förflutna lever i nuet, och i framtiden. Evolutionshistoria likaväl som religionshistoria. Poetens egna släktminnen likaväl som myten om Orfeus. Den sistnämnde är för övrigt ingen skönsjungande gosse, utan ett kranium på drift i Östersjön, med sång ”sträv som grus/ och enkel som novemberblåsten”.

EN ÅTERKOMMANDE BILD är hur karaktärer, personligheter, ”mejslas” fram eller ”yxas” till. Människor formas av relationer över tid, karaktäristiskt för Espmarks pessimism är att det ofta är destruktiva relationer. Här finns många bittra, rädda öden, känslokalla barnplågare och övergivna självmördare är återkommande motiv.

Det finns en ödslig storhet i Espmarks minnen av de döda, en stark längtan efter upprättelse, som bryter igenom de enkla och kortfattade stroferna som en orgelton. Eller är det kanske mumlandet från de döda i Hades.