Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Kim Leine | Profeterna vid Evighetsfjorden.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Kim Leine | Profeterna vid Evighetsfjorden

Profeterna vid Evighets­fjorden beskriver kolonialismens Grönland som ett inferno av sprit, svält och moral­upplösning. Inget för den äckelmagade, skriver Björn Gunnarsson om romanen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Kim Leine

Profeterna vid Evighetsfjorden

Översättning: Inge Knutsson

Forum

Länge fanns en föreställning om att de skandinaviska nationerna inte deltog i kolonialismen. Man kan bara fråga västafrikanerna i Cabo Corso, lenapeindianerna i Nya Sverige, samerna och grönländarna om riktigheten i den fördomen. Danmark-Norge och Sverige-Finland kanske inte erövrade hela kontinenter eller grundlade imperier. Men kolonialismens principer, att lägga beslag på naturtillgångar och förslava och kristna ursprungsbefolkningar, var inte desto mindre verksamma. Ett exempel så gott som något är den norsk-danske prästen Hans Egedes kolonisation av Grönland 1721.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En annan norsk-dansk präst är Morten Falck, huvudperson i norsk-danske Kim Leines episka roman Profeterna vid Evighetsfjorden. Precis som Grönlands apostel är han född i Norge men reser på dansk mission. Han anländer till Grönland drygt 60 år efter Egede. Redan under sin studietid i Köpenhamn har han betett sig liderligt: hans naturhistoriska studier i mänsklighetens låga sidor är inte precis asketiska. Han är kort sagt njutningslysten. Och även om han är ännu ett litterärt exempel på hur sedlighet kommer i konflikt med, och lätt besegras av, köttets frestelser, drabbas han inte av några djupare själsplågor.

På Grönland råder permanent kristillstånd. Där har avkulturalisering, sprit och moralupplösning tillsammans med sjukdomar och svält skapat ett råkallt inferno. Grönländarna är demoraliserade av den rasistiska danska maktutövningen. Det är inte precis människan i naturtillståndet Falck möter. Handelskapitalismen har slagit rot, och dess merkantila egoism drabbar både missionär och missionerade när svälten slår till.

Falck känner sig som en upplysningsmissionär, hans verkliga katekes är Rousseaus yttrande att människan är född fri, men överallt slagen i bojor. Postkoloniala teoretiker brukar påpeka, att upplysningens universalism upphör att vara universell därför att européerna hjälpligt befriade sig själva från de mest slavlika bojorna, medan övriga kontinenters invånare fick fortsätta bära dem. Feministiska teoretiker brukar påpeka att universalismen inte heller gäller kvinnor, vilket Morten Falck bevisar, när han tillfredsställer sig med en romantiskt morbid praktik. Den borgardotter han förför och förlovar sig med i Köpenhamn lämnar han så snart missionsuppdraget uppdagar sig. Med påföljd att hon som så många olyckssystrar blir tokig.

Frihet är för Falck frihet till driftsliv. Köttet är svagt, och anden är inte ett dugg bättre. Att begäret också är en av mänsklighetens bojor kanske han uppfattar i stunder av ruelse. Men det är snabbt glömt, för en ny njutning. Över Falcks upplysta värld lyser verkligen den personliga katastrofens segertecken, i form av mordbrand, dråp och våldtäkt. Leine frossar i beskrivningar av 1700-talets smuts, ruttna mat, ruttna lik på obduktionsteatern, fekalier, diarréer, sår, ohyra och kroppsutsöndringar. Det liknar nästan besudlingsdrift: inget för den äckelmagade.

Profeterna vid Evighetsfjorden var ett grönländskt par med de bibliska namnen Habakuk och Maria Magdalene. De ledde ett till extatisk frälsning förklätt uppror mot kolonialmakten, under revolutionsåren i slutet av 1780-talet. Detta är en inte okänd företeelse: att motstånd mot kolonialisering tar intryck av den nya, påtvingade religionen, i form av synkretistiska, svärmiska frälsningsläror. Läror som inte bara ska motverka européernas uppenbara hyckleri, utan framför allt återge ursprungsbefolkningen en smula frihet och värdighet.

Falck ser livet som ett oundvikligt syndafall ner i smuts och horeri. Hans idealitet är mest teoretisk och sviks av oroliga begär. Han tycks inte reflektera nämnvärt över varför hans föresatser är halvhjärtade, och varför han så snabbt förfaller till omedelbar begärstillfredsställelse och olycksaligt självförakt. Har han någon gång goda ambitioner förstör han dem själv, med blind, till synes ödesbestämd destruktivitet.

Varför han har denna personlighet bryr sig författaren inte om att försöka förklara. Falck är knappast troende, och hans predikningar blir därför mest en formsak, en mekaniserad ritual, vilket de kloka grönländska profeterna förstås genomskådar.

Kim Leine är en av dessa författare som ständigt skriver samma berättelse på nytt, om än i olika tidsdräkter. Hans egen historia skildrades i debutromanen Kalak, och de tematiska grundkonflikterna i den känns igen: kristen fromhet – i dess mest extrema form Jehovas vittnen – gentemot svårartade psykiska reaktioner på förtryckt sexualitet och sexuella övergrepp, samt en melankoli som leder till dödsdrift. Morten Falck, det är jag, tycks Kim Leine vilja säga, även om den förstnämnde lever i upplysningens och träckluktens 1700-tal.

.

ÄMNET
Norsk-danske författaren Kim Leines roman Profeterna vid Evighetsfjorden. Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, som delas ut 30 oktober.

SKRIBENTEN
Björn Gunnarsson är kritiker och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Samar Yazbeks roman En mörk strimma av ljus