Jag trodde Katarina Frostenson om mycket, men inte att hon skulle få mig att gråta med sin essäsamling Tre vägar.
Men låt mig börja i det nyktra och konkreta, som boken själv gör. Här står nämligen poeten inför en vandaliserad diktskylt. En helt verklig skylt med ett citat ur Frostensons egen dikt Hägerstenen, rest i hennes Stockholmsförort Hägersten som en del av ett kulturellt projekt. Nu har någon med breda, svarta streck strukit över citatet, så att bara några få ord går att läsa:
var grå, modern
en sådan sak
som var
Den svartmålade skylten blir en replipunkt i denna första, medryckande essä. En plats att återvända till och hämta bränsle, för reflektioner som rör barndomslivet och moderns trygga lod, men kanske allra mest det egna, tidiga skrivandet.
Akademiledamotens irritation över att någon haft mage att förstöra hennes diktskylt vänds snart över i viktiga insikter om släktskapet mellan vandaliseringsaktens HÄR och NEJ och hennes egna tidiga akter av språkbaserad förstörelselusta. Frostenson har ofta varit arg i sina dikter. Hennes barntunga minns ännu hur ”en enda torr stavelse är kvar i mun, som en glöd / den kan man spotta ut / och se den ligga och dö, slockna därute på fältet.” Hon förblir barnet som upprepar samma ord i infernalisk evighet, tills det som pyr kan ta sig ut och brännas.
Frostenson är galen i ord, besatt av deras ljud, lukt, textur – deras livsvärldar. Men hon lyckas, genom att iscensätta denna språkmaterialism snarare än att bara tala om den, göra sin galenskap begriplig. Liksom i essän Skallarna (2001) saknas här klara gränser mellan prosa och poesi. Vad som genomgående gäller är språkets agens – ord kan komma med lugn (en tröstande ”mule”) eller kanske med en ”jaktkänsla” som river och drar genom raderna.
Framför den vandaliserade skylten kommer Frostenson till slutsatsen att: ”Inne i en diktsamling finns en annan, mindre samling som är kännbar för den som skrev.” Är det kanske på detta vis en inre dikt i dikten som vandalen rensat fram?
Jag går tillbaka till Hägerstenen i samlingen Tankarna från 1994 och jämför med fragmentet som blivit kvar, genom att stryka under orden i originalet:
Flickan var grå, modern sorgsen
Det var en sådan saknad att känna
Av en sten som var varm och kall
Mittraden har utsatts för det mest påtagliga ingreppet. Halva ordet ”saknad” har täckts över och lämnat kvar ordet ”sak”.
Ja. Vandalens ingrepp framstår faktiskt som helt centralt, åtminstone för denna essäbok som åtminstone i min läsning alltmer börjar handla om en mor och saknaden efter henne. Att åldras och dö är att alltmer bli sak: att upphöra som subjekt och bli ett med den döda materian. Att sakna en döende eller död är att som efterlämnat subjekt kämpa emot denna övergång.
Essäerna i Tre vägar skulle kunna läsas som uttryck för tre olika sorgepraktiker. Den första essän återuppväcker modersminnen från barndomen, medan den sista skulle kunna gestalta en okonventionell jakt på förlösning och tröst under en resa genom emotionella ödeland (Buchenwald, Moravien, Karpaterna) och till uppskakande konstverk som Tizians flådda satyr Marsyas (som figurerat även tidigare hos Frostenson).
Mittsviten Strandränderna är den mest poetiska texten och tillika den som mest ogarderat stannar i döendets/upphörandets närhet: i det smärtsamma glappet mellan subjektets (den skrivandes) och icke-subjektets (den dödas, materians) positioner. Å ena sidan förlustskriet i vinden. Å andra sidan lindringen genom närhet till materian och reduktion av det egna egot.
Platsen för denna svit är en strand där den döda, frånvarande, ”hon”, kanske modern, brukade samla strandfynd, och där också Frostensons egen bok Stränderna (enligt denna text) kom till. Jag ser poeten gå där i sin rock med blicken ut mot havet; ser henne dråsa, bita sand, gråta, spricka upp i kvirrande liv, vila sin kind mot örtbädd och hästländ.
Det är hennes förtvivlade saknad som den ack-så-rytmiska monologen handlar om. Men det är också om mina egna framtida förluster jag läser, så att tårar pressas ur hjärtat. Naturen kommer till mötes och erbjuder sina ”saker”, sin neutrala materia, för att gestalta och fylla vår brist. De mörka strimmorna i sanden får för en stund handla om våra mödrars flyende liv. Liksom en ilandfluten gren:
smärtan gestaltad helt utan smärta, gren som du älskade samla
käraste hand, alltmer böjd, krökt lik tallarnas grenar
Denna diktsvit med sitt sätt att stanna kvar i processen där ett jag blir natur är, vågar jag säga, något av det vackraste och mest rörande jag läst. Inga tidigare skildringar i det stora utbudet av mor-dotter-litteratur har kommit så här nära. Inga poetmemoarer har gjort skrivandet så angeläget, trots att både Eva Runefelt och Kjell Espmark gått före med starka böcker. Sårbarhetens ord sjunger nytt liv över markerna.
.
ÄMNET
Författaren och akademiledamoten Katarina Frostensons nya bok Tre vägar.
SKRIBENTEN
Amelie Björck är kritiker och författare och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Eva-Stina Byggmästars diktsamling Locus Amoenus.
