Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    1/5

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Kasper Collin med Oscar i sikte

    Inte sedan Oscarsvinnaren Searching for Sugarman har en svensk dokumentär hyllats så unisont utomlands. Kasper Collin har precis rest från New York till London för att visa sin minutiöst hopsatta och subtilt tonsatta jazzfilm I called him Morgan.

    ”Det var dörrar som öppnade sig, berättelser som utvecklade sig. Det uppstod ett glapp i historien, jag vet inget bättre sätt att utrycka det på. Motsträviga, ibland rent motsägelsefulla, minnen av någon som en gång fanns. Att få sätta ihop dem och göra en filmberättelse, är att försöka få den människan levande igen.”

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Filmaren Kasper Collin försöker sätta ord på vad det är som lockat honom att, med en privatdetektivs tålamod, det senaste decenniet följa framgångsrika, nu sedan länge döda, jazzmusiker i fotspåren: först saxofonisten Albert Ayler och nu senast: trumpetaren Lee Morgan.

    Jetlaggad efter massiv arbetsinsats

    Vi sitter i den 1950-talsinspirerat stilrent inredda källaren till ett café vid Mariaplan, rena paradiset för kvarterets kaffesörplande hipsters. Så här en trappa ner är det tyst och lugnt, filmaren gnuggar sig i ögonen, och försöker jetlaggad skaka av sig lite av sin påtagliga trötthet efter höstens massiva arbetsinsats och turnerande med nya filmen. Fyraåringen ska strax hämtas på dagis och hela livet stannar inte upp bara för att pappa blivit inbjuden till fem av västvärldens främsta filmfestivaler samma höst: Venedig, Tellruide filmfestival i Colorado, Toronto, New York och nu pågående London filmfestival (något som annars aldrig händer en svensk dokumentärfilmare).

    Innan samtalet är slut har jag fått veta en hel del: att Kasper Collin började spela saxofon tidigt till exempel. Att han är en stark anhängare av en mycket speciell slags frijazz som tar dig till själsliga platser du aldrig förut har besökt. Att intresset för musik föddes hemma i Floda i tonåren ”just i den perioden i ens liv då musiken suger tag i en”. Att han i grund och botten är en forskarnatur, som skiner upp när han får tala om intensiva dagar i Blue Notes fotoarkiv i New York 2011, då han bodde med familjen i Harlem medan hans fru forskade vid Columbia university. ”Det var en stor upplevelse för mig” bekänner han ”Jag visste inte att det fanns så många bilder bevarade av Lee Morgan, och nu fick jag välja mellan tusentals”.

    Väldigt envis

    Det råder heller ingen tvekan om att Kasper Collin är envis. Väldigt envis. För hur många nyutexaminerade filmare skulle välja att ägna sju år helhjärtat åt att porträttera en för de allra flesta svenskar komplett okänd amerikansk jazzsaxofonist: Albert Ayler.
    – Jag hittade historien om honom när jag ganska nyligen hade flyttat till Stockholm och förstod att Albert Ayler också hade bott där, och att han som ung saxofonist och konstnär från Cleveland turnerat med en dansorkester i Lappland. Samme man som några år senare kom att göra några av de mest radikala skivinspelningarna någonsin i New York. De kontrasterna slog an någonting hos mig. Jag insåg också att tillräckligt många av hans medmusiker ännu var i livet och kunde berätta. För varje samtal jag ringde förstod jag lite mer om hur speciell den här mannen var.

    Också att en ikon inom jazzkretsar som John Coltrane valde att just Albert Ayler skulle få spela på hans begravning var en detalj som fascinerade Kasper Collin.
    – USA var kommersiellt även på jazzsidan då, så Stockholm 1962 var i det avseendet en öppnare stad rent konstnärligt. Jag tror att det blev en frizon för Albert Ayler, en plats där han kunde pröva sig fram med sin helt unika, extrema frijazzstil. Efteråt beskrev han också tiden i Sverige som en av de lyckligaste perioderna i sitt liv.

    Något vackert men också skört

    Albert Ayler hittades död i East River i november 1970, bara 34 år gammal. Under en tid cirkulerade rykten om att han skulle ha blivit mördad, men hans dåvarande flickvän berättar om återkommande depressioner och hot om självmord. Aylers bror hamnade några år innan dess på mentalsjukhus efter en kollaps i New York, något Albert kände skuld för.

    Under sin tid i USA fick Kasper Collin träffa både Albert Aylers 89-årige far och hans bror.

    – En helt annan historia utvecklades än den jag ursprungligen hade tänkt mig. Albert Ayler var en man som var så radikal i sin musik. Det finns något vackert men också skört i det.


    Samma sak kan sägas gälla trumpetaren Lee Morgan, som redan som 16-åring slog igenom i New York som solist. Hans ton berörde. Han hade en fantastisk förmåga att berätta med sitt instrument. Kasper Collin som bestämt sig för att aldrig mer göra en jazzfilm, nu när han insett exakt hur krävande det var, fick lov att tänka om.

    – Ett Youtube-klipp där Lee Morgan och Bobby Timmons spelar låten Dat Dere 1961 drog in mig i historien. Att Lee Morgan blivit skjuten av en kvinna hade jag hört, men inte att hon var hans sambo under de sista fyra åren av hans liv och att de båda hade haft en passionerad relation. Så det visste jag inte.

    Vad var mest överraskande under arbetet?

    – Ja, det var nog framförallt just den insikten: att Helen dödade Lee Morgan, men också räddade honom. Det var hon som fick honom på fötter när missbruket fått honom att hamna på gatan, där han höll på att gå under. Mitt intresse började med en passion för musiken, men kom lika mycket att hamna i den kärlekshistorien. Den är lite som en grekisk tragedi. Uppenbart är det en omskakande och traumatisk händelse för alla Lee Morgans musikervänner än i dag, som ju även kände Helen väldigt väl. Många vittnar om hur kärleksfull hon var.

    En bekännelse, inspelad på band, är betydelsefull för historien?

    –Ja, och som dokumentärfilmare är det just den typen av material som du drömmer om att springa på. En månad innan sin död lät sig Helen Morgan intervjuas av radiojournalisten Larry Reni Thomas. Han skickade mig ljudupptagningen tidigt i filmprocessen. Så hennes berättelse, och hennes otroliga röst, tillför mycket liksom inspelningens abrupta slut.

    Vad har varit svårast och roligast?

    – Båda mina filmer har vuxit fram i klipprummet. Det har tagit oss tre år att klippa I called him Morgan, inte minst för att få det musikaliska flödet att fungera. Så där har jag lagt ner mycket tid. Sju år med en film är en lång tid, så det blir lite som att språnga långt eller cykla. Det går inte att tänka på slutmålet redan i början, utan det blir små etapper som växer fram en i taget.

    Du verkar ha ett fantastiskt tålamod?

    – (skratt) Jo det har jag. Det är väl en av mina goda sidor.

    Med filmen om Albert Ayler vann Kasper Collin många av New York-musikernas förtroenden. Det blev en viktig dörröppnare för honom även med film nummer två. Dokumentären om Lee Morgan blev klar tre dagar innan världspremiären på Venedig Filmfestival. Sedan rasslade framgångssagan igång, som bland annat fått honom att åka båt med artisten Laurie Anderson som vore det den naturligaste saken i världen och ge en dvd med I called him Morgan till Clint Eastwood i Colorado. I vår går dokumentären upp på biograferna i USA. Filmkritikerna tävlar om superlativ och skribenten i brittiska The Guardian är inte ensam bland tongivande röster om att ge Kasper Collins film högsta betyg.

    Är drömmen en Oscar?

    – Ja, säger Kasper Collin utan att blinka.

    – Vi siktar högt med den här filmen.

    Innan vi skiljs åt utanför cafét försöker jag övertala Kasper Collin att göra ytterligare en jazzfilm: den sista delen i trilogin! Och det om min idol, den ultimate hipstern: amerikanske pianisten Thelonious Monk, ständigt iförd nya hattar: en av jazzens främsta kompositörer som beskrivits som allt från excentrisk till temperamentsfull och barnslig. Kanske även hans bebop, hans pianodanser och Just Around Midnight-hits kan vara ett fall för jazzgossen Kasper Collin?

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.