Karl Ove Knausgård | Min kamp 2

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

En av förra årets mest omtalade och hyllade litterära verk var Karl Ove Knausgårds självbiografiska sextett Min kamp. Detta trots att bokserien faktiskt ännu inte givits ut i sin helhet ens på originalspråket norska. Med den svenska utgivningen är det ännu sämre ställt; den har nu kommit till del två i serien, kort och gott betitlad Min kamp 2.

Där Min kamp 1 främst utgjordes av den ingående skildringen av Karl Oves relation till fadern erbjuder del 2 ett minst lika detaljerat porträtt av Karl Oves exiltillvaro i Sverige. Här är Karl Ove i yngre medelåldern, han flyttar till Stockholm, blir förälskad, skaffar barn och känner sig plötsligt fångad i den klaustrofobiska kärnfamiljstillvaron. Frun är klängig och osjälvständig, de tre småbarnen likaså. Att vara pappaledig är tråkigt och Karl Ove oroar sig för att bli, som han uttrycker det, ”feminiserad”.

ANNONS

Den autofiktiva genren känner vi alla väl vid det här laget men snarare än att få mig att associera till Lars Norén eller Maja Lundgren påminner mig Min kamp 2 om August Strindbergs En dåres försvarstal.

Med denna roman delar inte bara Knausgård sin, låt mig uttrycka det milt, något säregna kvinnosyn. Även själva grundhandlingen är densamma: en stackars skapande man blir snärjd av en lynnig överklasshysterika. När Karl Oves fru skriker under födslovärkarna har hon låg smärttröskel, när hon kräver att han skall avvara tid för henne och barnen respekterar hon inte hans skaparbehov.

Ja, ni hör ju. Liksom i En dåres försvarstal får textens absoluta, näst intill absurda subjektivitet den effekten att det slår över i ironi. Beskrivningen av den galna kvinnan blir istället till en studie i störd manlighet. Och det är ju onekligen intressant på sitt sätt, men stor konst är det i detta fall inte.

ANNONS