Med den presshistoriskt intressanta och konsekventa minnesboken Moralisten och drakarna beskriver Karl Erik Lagerlöf en beundransvärd kritikerinsats under flera decennier. Först under 60-talet i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning fram till dess nedläggning 1973 och sedan under 20 år i Dagens Nyheter. Den senare perioden avslutade han efter eget beslut den 14 september 1993 med den uppseendeväckande artikeln ”Farväl till Dagens Nyheter”. Det var en bredsida mot centraliseringen i medievärlden och ägarinflytandet över åsiktsbildningen i Bonnierpressen. En kritik mot monopoliseringen som också riktades mot andra ägarfamiljer i pressen som Ander, Hamrin, Hjörne och Pers. Hela kultursidan fylldes av Lagerlöfs artikel, ett skarpt tal i egen och det fria ordets sak. Lagerlöfs anti-EG-kampanj i EG-vänliga Dagens Nyheter hade skapat en ohållbar situation. Det kunde var och en se som följde debatten. Möjligen såg inte Lagerlöf det själv. Det har med ett slags oskuld i hans omutliga hållning att göra. Moralisten som aldrig relativiserar, jämkar och tänjer.
Men det är förstås inte främst Lagerlöfs insatser som EG-kritiker, maktkoncentrationskritiker och intellektuell med skarp miljöprofil som gör honom betydande i svensk kritik. I det politiska är han en bland många som varnade tidigt. Om än intressant som ideologisk hybrid. Liberal socialist är väl den signatur som passar bäst för honom. Nej, det som blir slående synligt i Lagerlöfs minnesbok med dess utförliga citat och redovisningar av egna såväl som andras argument i kulturdebatten och i hans omsorgsfulla recensioner är kvaliteten i hans kritik. Jag har inte sett den lika tydligt tidigare. Kanske för att jag har tyckt att han av och till litet för hårt har drivit en ideologisk kritik som var socialrealistiskt rotad och inte tillräckligt lyhörd för en mer drabbande modernistisk civilisationskritik . Att han verkade vilja lägga beslag på ”verkligheten”.
Men i denna rika bok framträder och dominerar andra drag: oviljan att hänga med i debattens alltför yviga vänster- eller högersvängar, skepsis mot konjunkturburna åsikter, filosofiskt analytisk misstänksamhet och hans lika energiska som precisa stilkonst. Jag ser att han före andra noterade ”en människosyn med drag av fascism” hos Per Olof Sundman i dennes roman Expeditionen. Att han redan 1950 kunde beskriva den produktiva ambivalensen hos Karl Vennberg, en moralist på fiskefärd, en frände till prästsonen Lagerlöf kan man tänka. Att han uppmärksammade Sonja Åkessons och Bengt Emil Johnsons kvaliteter i en sommarserie 1964. Här finns också en träffsäker porträttkonst – miniatyrer om kolleger som Sverker Andréason, Sverker Göransson, Lars-Olof Franzén, Carin Mannheimer, Agneta Pleijel, Jan Stolpe. Och om Olof Lagercrantz skriver han återkommande och hänfört på ett sätt som skiljer sig från övriga snapshots i boken: ”Ingen annan människa jag träffat, inte ens Palme eller Lars Ahlin hade hans utstrålning.”
Om åren på Handelstidningen finns mycket att säga och Lagerlöf gör det. Bland annat följande om chefredaktören, den i högerliberala kretsar beundrade Harald Wigforss som försökte axla Tingstens fallna mantel och då räknades som nummer ett bland borgerliga ledarskribenter. Lagerlöf skriver: ”Jag tyckte dock att hans stil var ett eller ett par nummer för stor för honom.”
Sitt program formulerade Lagerlöf en gång i den inflytelserika antologin Sextiotalskritik. Så här låter upptakten: ”En litteraturkritiker bör kunna allt och begripa allt. Därmed är jag dömd, men jag överger mig och vidhåller”. Patetiskt, konstaterar han om den deklarationen på 45 års avstånd. ”Ändå gillar jag den.”
Föga förvånande skulle han också komma att gilla Göran Palms ”praktiska” värld litet bättre än den tidigare beundrade Lars Gyllenstens envetna utbrytningsförsök med förhinder ur språkburen och människovillkorets fångenskap. Och det är då konsekvent om än överraskande att han skriver ett mycket underhållande avsnitt om sin kontakt med Evert Taube.
Om kärlek, äktenskap och skilsmässa? Nej, inget sånt. Det hör till intimsfären. Lagerlöf blir sällan mer privat än att han redovisar några starköl för många på en sjömansbar i Antwerpen 1953 eller att han under DN-tiden regelbundet joggade och badade bastu med Svante Nycander. Men vi som kommer objudna till denna minnesfest hos Lagerlöf har fullt upp med att urskilja flera decenniers ansikten och profiler. Den lägger viktiga delar till vår kritikhistoria.
Född 1932.
Författare och journalist, kritiker Handelstidningen och senare Dagens Nyheter.
Bland hans böcker ryms Dostojevskij – liv och dikt (1978/2008), I dagens lågor (2003), Kärlek - Från Bibeln till Beauvoir (2000), Demokrati (1995) och Den unge Karl Vennberg (1967).
