Karin Salmson (red): Uppdrag: familj

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Så har ännu en "uppdragsbok" fötts. Den möjligen självklara utväxten av Upprag: mamma (2002) och Uppdrag: pappa (2004), nämligen Uppdrag: familj.

Och har jag i de tidigare böckerna haft lite svårt att se själva moder- eller faderskapet reducerat till ett "uppdrag", så är det lättare med den moderna familjen. Framförallt som mina egna tillkortakommanden är med och omvandlar dessa dryga 20-talet texter (om allt från "Lek" och "Kärlek" till "Styvfamilj" och "Jämställdhet") till en trösterik igenkänningsprosa. Jag är inte ensam. En hel klan av ambitiösa jämställdhetssträvande storstadsboende medelklassmänniskor med kreativa yrken, kämpar med ungefär samma saker. Vardag som inte går ihop. Arbetsgivare som tycker barn är rara bara de inte inverkar på arbetet. Föräldrar som för ovärdiga strider om vem som ska vara hemma när barnet är sjukt. Könsmönster som tränger sig på och tar över. Barn som kräver allt. Mödrar som fantiserar om hur mycket enklare allt vore om man gjorde slag i drömmarna om skilsmässa. De frånskilda som för evigt dömts till fortsatt samarbete med den före detta partnern. De övergivna som trots isande sorg eller vrede ska skapa värme runt sina barn.

ANNONS

Just så är det en bok för mig. Jämställdhetssträvande, storstadsboende, medelklassmänniska med barn. Om det är en bok för andra är svårare att säga. De flesta familjer har ju fortfarande valt eller tvingats arrangera livet och familjen på andra sätt. Och just det är förstås, trots allt jag slickar i mig av bekräftelse under läsningen, också provocerande. Här finns inga hemmafruar, ja, egentligen överhuvudtaget inga familjer där man accepterat en könsstereotyp arbetsfördelning. Här finns inte heller några undersköterskor, bambatanter, lastbilschaufförer eller snickare. Inte heller några familjer utan barn. Ensamstående föräldrar finns det, förvisso, men deras barn verkar inte vara på dagis tio-tolv timmar om dagen. Oförstående chefer finns det också, men friheten är ändå relativt sett stor. Scheman kan omförhandlas, alternativa tjänster påbörjas och föräldraledigheter utsträckas. För att inte tala om de där ljuvliga fritidshusen som verkar stå där och bara vänta på att sommartid få läka överstressade familjesjälar.

Naturligtvis ser väldigt många familjers situation inte ut så. Långt ifrån alla familjer vill jämställdhet. Långtifrån alla familjer kan minska eller omförhandla sina arbetstider. Långtifrån alla familjer har barn.

Det bidragen i Uppdrag: familj berättar är snarare om en väldigt speciell sorts barnfamiljer. De som vill annorlunda, eller har blivit annorlunda. De som vill få ihop alla sina ideal om den goda barndomen och det jämställda föräldraskapet med vuxna yrkeskarriärer. De som vill lyckas vara närvarande fäder trots att de är frånskilda eller goda mödrar trots att de känner sig så ensamma. De som - om de så har en hel klase barn - vill hinna avsätta egen tid för varje barn minst en gång i veckan, laga nyttig mat, storstäda, knulla, storhandla, arrangera en både rättvis och könsneutral arbetsfördelning, hämta, lämna, skriva böcker, göra karriär, vara hemma med sjuka barn, umgås med sin partner, alltid sitta med barnen när de tittar på Bolibompa eller helt enkelt gör det där som det ibland är så lätt att drömma om: flytta med hela familjen ut på landet. Bort från storstadspress, bort från visaframfötternajobbet, bort från alla potentiella biobesök, teaterföreställningar, fikor, middagar, fester och annat socialt umgänge (som ju ändå aldrig hinns med). Och, kanske framförallt, de som ständigt kritiskt reflekterar - nästan till döds, eller åtminstone till stressens absoluta mittpunkt - över hur allt detta ska bli möjligt.

ANNONS

På många sätt är det rörande med alla dessa duktiga, många gånger välformulerat drastiska, mammor och pappor som försöker bryta mönster och skapa nya sorts familjer - som drömmer om att de ska kunna reparera sina sargade samveten, svikna ideal och barnoanpassade arbetssituation och i stället göra annorlunda - jämställt, barnvänligt, tålmodigt och långsamt. Och samtidigt så tragiskt att inse att det knappast går. Visst verkar scheman (oavsett om det är för städning, hämtning/lämning eller sex) kunna göra mindre underverk. Och visst verkar två föräldrar (eller för den delen en) som verkligen försöker - utifrån hur hon/han nu definierar vad som bör göras - kunna komma rätt så långt. Men ändå. Egentligen framstår det som ogenomförbart. De där familjerna som lyckas med alltihop: får all den tid med barnen de vill ha, fördelar arbetsuppgifterna i hemmet rättvist och jämställt, kan satsa på jobbet så mycket som krävs och var och en vill, ser sina barn växa upp till friskluftsälskande skärmoberoende trygga varelser och därtill skapar nya problemfria allianser trots skilsmässor och nya partners - nej, såna familjer finns nog inte. Såväl hjulspåren i våra egna skallar (seglivade normer och gjorda erfarenheter), som hjulspåren i samhället (kanske i synnerhet arbetslivets förväntningar och organisation) gör det omöjligt. Inte bara för dem som resignerar och tar den upptrampade vägen, utan också för dem som försöker göra annorlunda.

ANNONS

ANNONS