Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Kallt, fult och grymt norrländskt byliv

Karin Smirnoffs debutroman Jag for ner till bror har varit en mediehändelse och blivit Augustnominerad redan innan den kom ut. Lisbeth Larsson läser en märkvärdig bok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Karin Smirnoff

Jag for ner till bror

Polaris

Karin Smirnoffs debutroman Jag for ner till bror har varit en mediehändelse och blivit Augustnominerad redan innan den kom ut. Det är också en märkvärdig bok. Rappt och effektivt liksom äter den sig igenom den ena livshistorien efter den andra i den lilla byn Smalånger i mellersta Norrland utan att någonsin tappa farten.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Sven Lindqvist öppnade svensk litteratur för världen

Det är en glesbygdsberättelse och det är kallt, djävligt, fult och grymt. Man riktigt känner hur det luktar kallsvett och smuts om människorna i den gles befolkade byn som vuxit fram ur en korsväg och har en omkrets på många mil. Den kvinnliga huvudpersonen har återvänt till hem för att rädda sin bror från att supa ihjäl sig. Själv behöver hon också räddas, liksom för övrigt varenda en i denna by. Hon börjar vid hemtjänsten, som råkar ha en vakans eftersom den tidigare anställda just tagit sitt liv. Och som i en arkeologisk utgrävning blottläggs lager på lager av våld, grymhet, incest, övergrepp, mord och självmord för varje hus hon besöker.

Karin Smirnoff.. Bild: pressbild

Det är också hennes egen historia som hinner i kapp henne. Barnet hon fick efter en våldtäkt när hon var bara femton. Faderns övergrepp, moderns bortvända ansikte, misshandeln, broderns mord på deras far. Och det är alla de andras lögner och mörka hemligheter som flätas in i varandra. Smalångersmänniskornas gränslöshet och grymhet tycks inte ha några gränser. Det är som om hela byn bara ägnat sig åt att supa, ljuga, bedra och begå övergrepp.

Gång på gång får jag en impuls att stanna upp och säga, nej, nu blir det för mycket, men texten har ett driv som gör att den inte släpper sitt tag. Trots det genomfört cyniska perspektivet med en ibland nästan slapstickartad komik finns också en paradoxal värme i berättelsen. I viss mån skapas den av alla dialektala uttryck som skapar en närhet och förtrogenhet med den kultur som skildras. Också av sättet att namnge, där alla människor benämns som på landet med både för och efternamn och ofta även gårdsnamn sammanskrivna till ett. Så kallas exempelvis huvudpersonen janakippo.

Men det är framför allt avsnitten som handlar om janakippos arbete vid hemtjänsten som griper tag. Aldrig tidigare har jag läst en så fin, detaljerad och kunnig beskrivning av det tunga och många gånger hopplösa låglönearbete som dagligen utförs runt om i landet. Det bär saklighetens prägel, men rymmer en sällsynt ömhet med alla dessa människor som lämnats kvar med blöjor i sängen därhemma. Janakippo är heller inte den som säljer sig till hemtjänstens snåla tidsschema. Hon duschar, städa byter kläder och sängkläder och, inte minst, hon dricker kaffe, denna beska dryck som framkallar magsår och förtroenden.

LÄS MER: Elin Willows gestaltar främlingskapet med skärpa

Smirnoff skriver genomgående alla egennamn med lite bokstav. Kanske vill hon med det säga att det är de små människorna hon berättar om. På något sätt växer de emellertid allteftersom boken utvecklas och man förnimmer alltmer storheten i deras valhänta sätt att hantera sina liv.