Det är bitvis plågsamt. I Kajsa Ekis Ekmans nya bok Skulden – Eurokrisen sedd från Aten illustreras mediernas kollektiva kris mycket effektivt. Mediernas oförmåga att stanna upp, ta ett steg tillbaka, befinna sig på plats, inte ge spridning åt schabloner, inte dra fram de allra enklaste lösningarna. Om detta vittnar Ekis Ekman, eller snarare de fall hon tagit fram. Från några av Europas mer respekterade mediehus.
Exemplen är många, otäcka för att de spelar på de allra lägsta instinkterna och underblåser fördomar. Detta gäller naturligtvis inte alla medier. Goda undantag finns både här hemma och utomlands. Men ändå. Bilden av Grekland och grekerna som ett gäng lata lallare som går i pension i 50-årsåldern, sitter och dricker Metaxa tills den rinner ur öronen, betalar ett par promille i skatt, stoppar undan alla sina pengar på dolda konton utomlands. Bilden av Grekland som ett land som har orsakat alla sina problem helt på egen hand.
Ni har läst det. Hört det. Sett det. Snabbt fogas bilderna ihop till en sanning. Och det är bara några månader sedan den vanligtvis så kloka vd:n för SVT Eva Hamilton kommenterade nedsläckningen av det grekiska public service-bolaget ERT i förstående ordalag. ”Det här är ett misskött bolag, det är välkänt. Public service som begrepp solkas ner om det representeras av bolag där befolkningen inte har förtroende för att deras pengar används på ett klokt sätt.” Sa alltså Hamilton när grekiska politiker i en panikåtgärd tystade det grekiska public service-bolaget. Man hade ju annars kunnat tänka sig att SVT:s vd gått i taket, krävt att Sverige skulle protestera, offentligt oroat sig över vad frånvaron av public service i en tid av kris skulle innebära. Hamiltons första uttalande speglar väl de bilder som fått spridning och som därmed gjort det lättare för EU och IMF att ställa stenhårda krav på ekonomisk åtstramning.
Problemet, som Ekis Ekman mycket effektivt visar, är att rätt mycket av det sagda inte fäster i verkligheten. Nej, grekerna är inte lata, de jobbar sex timmar mer i veckan än genomsnittssvensken. Nej, grekerna tjänar inte särskilt mycket. Tvärtom, medellönen låg på blygsamma 996 euro i månaden före krisen. Och nej, de går inte i pension lagom efter 50-årsdagen. Ekis Ekman citerar Eurostat som pekar på att den genomsnittliga pensionsåldern i Grekland är 61,5 år att jämföras med Europasnittet på 61,1 år.
Kajsa Ekis Ekman har de senaste åren klivit fram som en av de skarpare svenska samhällsdebattörerna. Med sin första bok Varat och varan. Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan (2010) orsakade hon en omfattande diskussion om surrogatmödraskap som hon var starkt kritisk mot. Nu är blicken riktad mot den grekiska krisen och dess orsaker. Ekis Ekman har haft klippkort på flyget mellan Aten och Stockholm de senaste åren. Hon har åtskilliga vänner som på olika sätt drabbats av den ekonomiska kollapsen. Hon har gått i demonstrationerna, känt tårgasen, suttit och talat politik och strategi nätterna igenom. Och gradvis sett hur krisen brutit ned många av hennes vänner. Berövade inte bara jobb och pengar utan också självförtroende och framtidshopp.
Målet för mycket av hennes kritik är trojkan som kopplade ett ekonomiskt strypgrepp på Grekland. Trojkan bestående av Europeiska centralbanken, IMF (Internationella valutafonden) och EU-kommissionen. När det visar sig att Grekland inte klarar av att hantera sina skulder 2009 lånar de tre ut 110 miljarder euro till saftig ränta. Lånet ges mot dubbla villkor: stora lönesänkningar och omfattande privatiseringar. En klassisk nyliberal lösning för ett land med akuta ekonomiska problem. Så devalveras den politiska makten steg för steg och när Ekis Ekman träffar förre Pasok-ledaren Giorgos Papandreou, som var premiärminister fram till slutet av 2011, är det en stukad man som både försöker förklara och i viss mån rättfärdiga sina egna beslut. ”Marknaderna hamrade mot oss! Antingen gick vi i konkurs, eller så fick jag acceptera avtalet”.
Kajsa Ekis Ekman diskuterar både maktförflyttningen och medicinen. Hon hämtar inte sällan näring åt sin argumentation hos intellektuella långt ut på vänsterkanten. Men texten hade varit ännu mer effektiv om den inte varit lika hårt tesdrivande, ibland närmast revolutionsromantisk. Budskapet hade inte gått förlorat med ett annat tonläge och fler konkreta fall som kunde bekräfta de underliggande teorierna. Kajsa Ekis Ekman vacklar mellan aktivism och klassisk journalistik, en dubbelhet som inte har gynnat boken.
Med detta sagt – texten kan och borde sätta igång en bredare diskussion, både om synen på Grekland men också den ständiga maktförskjutningen. Att det finns en del att diskutera torde vara ställt utom allt rimligt tvivel.
