Strax före elva på morgonen den 19 maj 1942 rullar ett tåg in på stationen i schweiziska Schaffhausen. Kurt och Hilda Schueler lämnar hattar och rockar kvar i vagnen, de vill ge sken av att de kliver av för att köpa en kopp kaffe. Sedan rusar de över plattformen, mot den hägrande friheten. Efter 40 minuter grips de av schweizisk polis.
Flykten från Berlin 1942 är en tunn bok, endast 166 generöst satta sidor, men desto större till sitt omfång och bildningsdjup. Ur den fragmentariska berättelsen om sin familj och sina farföräldrars flykt från den tyska huvudstaden, undan förintelse, vecklar han varsamt ut en historia om förtryckets krypande men målmedvetna steg, de bekanta ansiktenas likgiltighet och omvärldens oförmåga eller ovilja att tolka den nazistiska agitationen för vad den var: en berättelse om vad de ville göra.
Men Schueler försöker också på samma lågmälda vis gestalta godhetens komplexitet. Kurts och Hildas biljett från Berlin blir en av Kurts vänner, konstnären och rumlaren Franz Heckendorf. Han låter förfalska id-kort och finner vägen till Schweiz. De är de första han räddar, det skulle bli ytterligare 46 innan han grips, döms till döden men benådas och hamnar i koncentrationsläger.
Heckendorf var en dubbelnatur, skriver Schueler, hans motiv må inte enbart ha varit altruistiska (domen mot honom talar för att han berikade sig på de flyende) ändå agerade han. Schueler finner inget tillfredsställande svar på frågan varför han vägrade vara likgiltig och tar psykoanalytikern Ludvig Igras ord till hjälp: "Det har visat sig vara omöjligt att förutsäga vem som besitter de kvaliteter som krävs för att stå emot det sociala trycket i tider av samhälleligt våld".
Kurt och Hilda Schueler har tur. De får stanna i Schweiz och flyttar senare till Sverige, där deras son, författarens far, redan befinner sig. Men som Kaj Schueler poängterar i efterordet: de var undantaget, morföräldrarnas öde var regeln - de "försvann".
