Idag är det 200 år sedan en av Sveriges största poeter la ner pennan för gott. Anna Maria Lenngren var före sin tid på många sätt och visade prov på ovanlig timing då hon valde att gå vidare den dag som långt senare skulle bli Internationella kvinnodagen. I en av hennes mest kända satiriska dikter ”Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon” driver hon med samtidens kravspecifikation på en kvinna: ”Med läsning öd ej tiden bort -/ Vårt kön så föga det behöfver,/ Och skall du läsa, gör det kort./ Att såsen ej må fräsa öfver!”
13 välkända skribenter
Sedan dess har många mödrar skrivit brev till sina döttrar – även en och annan, i Lenngrens efterföljd, till en fiktiv ättling. I direkt dialog med poetkollegan skrev Märta Tikkanen 1978 dikten ”Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon…”, där hon bland annat ger rådet: ”Lär dej karate och gör sedan ditt allt för fred på jorden”.
Tikkanens ord återkommer nu i antologin Brev till min dotter, en samling rasande kärleksfulla, riskabelt uppriktiga och potentiellt livsavgörande texter skrivna av tretton välkända skribenter med olika kulturell bakgrund och generationstillhörighet.
När initiativtagaren och egenföretagaren Elcim Yilmaz fick en livshotande sjukdom insåg hon att hon behövde skriva ner så mycket som möjligt om sig själv så att hennes då fyraåriga dotter så småningom skulle kunna veta mer om sin mor och sina rötter. För Yilmaz var det sanningen som behövde sättas på pränt, inga vällovliga eufemismer, och i den andan är många av breven skrivna.
Våga vara en bitch
Vad är det då en mor vill förmedla till sin dotter i dagens Sverige? I antologin handlar det mycket om integritet, att våga lyssna på sig själv och attinte gå vilse i ytliga kroppsideal och rollspel. Ilskan och besvikelsen över att vi inte kommit längre när det gäller jämställdheten går inte att ta miste på.
Författaren Katarina Mazetti minns sin egen mors förmaning att ”små flickor ska synas men inte höras” och slås av att devisen fortfarande är giltig: ”Flickor som sticker ut, sticker upp, sticker av får oftast brutalt på nosen…”. Journalisten och sexrådgivaren Katerina Janouch reflekterar över att det inte bara är i hederskulturer utan även i vårt land som tjejer bedöms utifrån utseende, klädsel, rykten om sexuella förbindelser och hon uppmanar sin dotter att våga vara en bitch och leva rövare med alla mossiga normer.
Försök att rädda världen!
Flera av skribenterna sätter in sina bidrag i en vidare politisk kontext. Seriekonstnären Anneli Furmark tecknar och skriver in sig själv och dottern, båda i djurskepnad, i ett drama som kretsar kring ett icke namngivet demokratiskt val med deprimerande utgång. I de mörka tuschteckningarna förmedlas närheten i relationen och den gemensamma sorgen över de mörka krafter som kommit till makten. I stället för att röra oss framåt mot ett tolerantare, mer jämställt samhälle sugs vi nu, med en referens till Tove Jansson, tillbaka i utvecklingen genom dammsugarens Stora Hemska Tratt. ”Jag trodde att du skulle få något annat. Inte några typer som på allvar kan fucka upp världen.”
Nabila Abdul Fattah, pedagog och aktivist som kom hit som barn från krigets Beirut, ger sina döttrar rådet att trots att det är omöjligt ändå försöka rädda världen. Det finns en väldig smärta i denna uppmuntran till motstånd mot det som bryter ner och förnedrar. För Abdul Fattah vet vad det kostar och därför försöker hon skjuta upp döttrarnas uppvaknande. Hon erkänner sin oförmåga att dosera sitt engagemang med en ständig risk för att bli utbränd. ”Pauser är för dom som väljer aktivism. Inte för dom som tvingas till det på grund av sitt namn, utseende, religion, kön och klass.”
Politiskt och personligt
Att skriva till en dotter om det allra viktigaste är ingen lätt sak. Att dessutom göra det i offentligheten kan göra den modigaste darrhänt. Ärlighet lär vara längst, men alla antologiförfattare håller inte med om att en mor ska vara fullkomligt uppriktig. Dramatikern och författaren Martina Montelius vill inte dela med sig av sina tidiga sorger och ser en sträng uppmaning i det nyfödda barnets blick: ”Jag är fullständigt ointresserad av din smärta, dina onda tankar och ditt uttjatade förflutna. Nu är det du och jag. Och jag ska leva. Sätt igång bara.”
Brev till min dotter bjuder på en samling ytterst välskrivna texter som opererar såväl på en politisk som på en innerligt personlig nivå. Det är en korrespondens som sipprar in i hjärnvindlingar och ner i hjärterötter.
