Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Jutta Jacobi: Zarah Leander: En stjärnas liv

Jutta Jacobi skriver om Zarah Leanders liv i gammaldags högaktningsfull stil.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Zarah Leander med sin maffiga basröst och sina stora gester gjorde tre karriärer. Först som sångerska och revyartist i Mellankrigssverige, sedan som superstar och filmstjärna i Nazityskland, och till slut, tillbaka i Sverige, som bedagad diva, legend och gayikon.
Den tyska författaren Jutta Jacobis nya bok ger precis vad titeln lovar: en okritisk och lagom intim beskrivning av Zarah Leanders liv. Det är som att läsa ett långt och välskrivet veckotidningsreportage i gammaldags, högaktningsfull stil. I förbifarten avfärdas kategoriskt senare års ryska påståenden (bland annat av journalisten och författaren Arkadij Vaksberg) om att Zarah Leander under sina år i Tyskland skulle ha spionerat åt ryssarna.
Den stora frågan läsaren ställer sig är naturligtvis varför i hela friden Zarah Leander stannade i Tyskland så länge, mitt under brinnande krig och hemskaste nazitid - från 1936 och ända fram till 1943. De enkla svar som Jutta Jacobi ger är att hon hade det bra och att hon behövde tjäna pengar för att försörja sin man och sina två barn. Författaren anser att omedvetenhet och politisk oskuld ledde till att hon lät sig utnyttjas av den nazistiska propagandaapparaten. Dessutom fanns det många svenskar som minsann var mycket större nazistiska medlöpare under kriget, och ändå aldrig har ställts till svars, påpekar hon.
Det kan nog vara sant. Men visst skulle det ändå ha varit intressant med några enkla och smärtsamma funderingar om konst och ansvar. Och ännu mer spännande hade det varit om författaren hade kunnat bjuda på en analys av sin egen långvariga beundran för sångerskan och artisten Zarah Leander.
I år skulle Zarah Leander ha fyllt hundra, och firas bland annat med en nyskriven opera, på Folkoperan i Stockholm. Jag får en känsla av att hennes flirt med folkutrotarna i eftervärldens ögon till och med har kommit att betraktas som en pikant krydda. DET tycker jag är otäckt!