Några timmar efter attacken mot Pearl Harbor hämtar FBI barnens älskade far. Det som främst etsar sig in i den sjuåriga sonens medvetande är att hans alltid lika eleganta pappa tvingas lämna hemmet iförd badrock och tofflor.
Med sin debutroman När kejsaren var gudomlig tar Julie Otsuka tag i ett ämne som fortfarande är känsligt i hennes hemland USA; interneringen av människor med japanskt ursprung under andra världskriget. I pregnanta bilder beskriver hon hur en namnlös familj på den amerikanska västkusten rycks upp ur sin välordnade, välintegrerade tillvaro och förs till ett interneringsläger i Utahs saltöken, där böcker på japanska är bannlysta.
Mötet med den taggtrådsinhägnade barackstaden i öknens bipolära klimat låter med författarens hårt tuktade språk som en haikudikt. ”Den heta middagssolen. Inga träd. Ingen skugga. Fåglar.”
Otsuka förflyttar sig kapitelvis mellan den sammansvetsade, söndersprängda familjens medlemmar. Från sitt fångläger för ”farliga främlingar” skriver pappan stoiska brev, svärtade av censuren. Modern gör vad hon kan för att nödtorftigt hålla ihop vardagen och sig själv medan dottern tar sin tillflykt till kompisgänget och sonen drömmer sig tillbaka till sitt egna rum med One World One War-kartan på väggen.
Liksom Julie Otsukas andra roman Vi kom över havet – som var den första att översättas till svenska – är debuten ett språkligt mästerverk, smidigt tolkat av Ulla Roseen. Det är ett sparsmakat språk av sträva, lyriska bilder som förmår härbärgera starka känslor utan utlopp.
När kejsaren var gudomlig är en gripande skildring av ett skrämmande historiskt skeende. Dessvärre känns det inte särskilt avlägset i dagens atmosfär av misstro mot språklig och kulturell mångfald.
