Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Josefine Sundström | Boel och Oscar

Josefine Sundström blandar sorg och sockervadd så att hela romanen får en känsla av klibbighet, skriver Kajsa Öberg Lindsten.

Roman

Roman

Josefine Sundström | Boel och Oscar

Forum

Josefine Sundströms nya roman Boel och Oscar handlar om vänskapen mellan en gammal man och en ung kvinna, som råkar bli grannar i ett hus med exklusiva bostadsrättslägenheter i centrala Stockholm.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Boel är deprimerad och har ätstörningar. Hon har lämnat sin svekfulle fästman, som nu är döende, och plågar henne med att vädja om förlåtelse.

Oscar har i ett halvt sekel känt skuld över sin lille sons död. Nu är han gammal och ensam – han har en senildement fru, som han skickat till ett äldreboende, och en bitter dotter som han inte kan prata med.

Berättelsen utspelar sig i ett Stockholm utan gatunamn, som mest bara skymtar utanför fönstren, som en tjusig men något suddig kuliss.

I sin förra roman, Vinteräpplen, lyckades författaren skapa en sorgsen och intressant början och ett glättat, sockrat slut. Här har hon i varje kapitel blandat sorg och sockervadd på ett sätt som ger hela romanen en känsla av klibbighet. Och i denna klibbighet skymtar konturerna av två figurer som kanske skulle ha kunnat bli intressanta – i en sorgligare, eller mer humoristisk bok: en hjälplös gammal man som övervinner en förlamande sorg och under en kort tid blir handlingskraftig, för att sedan dö med ett leende på läpparna. Och en ung traumatiserad kvinna, som tack vare gamlingen reser sig, målar läpparna röda och snabbt tar ett stort kliv – rakt in i ett nytt, hektiskt liv.

Det lyckliga slutet känns maniskt: i rask takt försonas alla med döden, livet, sig själva och varandra. Hjältinnan startar ett framgångsrikt konstgalleri, tar farväl av den döde gamlingen och hittar en ny boyfriend, som uppenbarligen är rik och charmig, och dessutom ”lite av bohem”.

Som läsare blir jag åksjuk och förvirrad. Men hjältinnan tar en taxi till äldreboendet, där gamlingens senildementa änka sitter inlåst. När gumman får höra att hennes man förenats med sin döde son blir hon så lycklig att hon för en stund blir klar i knoppen. Hon förklarar sig nöjd med sitt liv på den underbemannade demensavdelningen. Och hjältinnan far lättad hem för att ta en drink med den nye mannen i sitt liv. De tittar ut genom salongsfönstret, och säger till varandra: ”Vad bortskämd man blir av allt grönt här i Stockholm, allt liv.”

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.