Josefine Adolfsson | Ingens mamma

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

På omslaget till boken Ingens mamma tronar en rosa stork med en glimmande diamant i näbben. Bakom fågeln syns en mörk stjärnhimmel som för tankarna till sagornas värld. Så är det också myter om det heliga moderskapet, normer som skriker ”rätta dig i ledet av barnalstrare!” och sägner av typen ”den biologiska klockan” som ifrågasätts i denna upprörande, men också hoppingivande, bok.

Skriften är ett brinnande debattinlägg i kampen för kvinnans fri- och rättigheter. En knuten näve mot de krav som mer eller mindre uttalat ställs på varje kvinna och hennes kropp. Unisona vittnesmål från tolv välformulerade skribenter ger boken politisk tyngd. I varsitt kapitel berättar de om sina upplevelser, val och bevekelsegrunder. På var och varannan sida häpnar jag och skäms över de obönhörliga normer som fortfarande opererar och sårar de kvinnor som väljer att leva barnfria i tvåtusentalets Sverige. Smaka bara på ordet barnfri förresten, istället för det betydligt oftare använda barnlös.

ANNONS

Redan från sida ett ifrågasätts den slentrianmässiga reproduktionen i ett personligt hållet förord skrivet av redaktören Josefine Adolfsson som också ligger bakom manus till den prisade filmen Apflickorna. Hon tar upp Björn Ranelids rappande i låten Mirakel som gick direkt till final i förra årets Melodifestival. ”Om kvinnan säger nej till mannens säd i 60 år så dör hela mänskligheten ut.” Själv höll jag på att gå i taket framför tv:n, började i min ilska närmast hallucinera fram bilder ur en gammal kursbok i idé- och lärdomshistoria. Teorin om kvinnan som ett stumt kärl och behållare för mannens säd. Eller som Strindberg senare kom att formulera kvinnans uppgift: ”Hon är endast behövlig såsom vår äggstock och livmoder, allra bäst dock som slida.” Hur länge skall det här synsättet få härja ostört?

”Att bildligt, eller bokstavligt, säga nej till säd i 60 år skulle vara något av det mest radikala och intressanta som kunde ske just nu, så väl på dansgolvet som i det allmänna medvetandet”, skriver Josefine Adolfsson.

På punkt efter punkt bekräftar berättelserna tidigare forskning som visar att frivilligt barnlösa kvinnor ofta beskrivs som udda, ensamma, omogna, egoistiska eller bittra barnhatare med traumatisk barndom.

Häxan är en av de få fiktiva förebilder den barnfria har att relatera till, konstaterar Katarina Sjögren i sitt kapitel. Sofie Åberg skriver om sin sterilisering: ett för henne självklart beslut. Barnafödandet är i dag närmast en religion, med barnen som gud och meningen med livet, konstaterar Susanne Wigorts Yngvesson, docent i etik. Att avstå barn är som att svära i en väldig graviditetskatedral.

ANNONS

Andra kapitel handlar om abort, om klimakteriet som en riktig höjdare: friheten i att slippa mens och fertilitet. Texter berör stress och press på barnfria som förväntas täcka upp för vabbande föräldrar på arbetsplatsen, ta skitpass och jobba extra kvällar och helger. Flera skribenter berör också en ökad förväntan på hbtq-par att bejaka kärnfamiljsnormen nu när det är möjligt och lagligt.

Tidskrift för Genusvetenskap presenterade de första svenska forskningsresultaten kring barnfrihet så sent som 2010 (nr 3). Internationellt finns det, främst i USA och Storbritannien, sedan 1970-talet en forskningstradition som har försökt ringa in vad som karaktäriserar de frivilligt barnlösa som grupp.

Eftersom majoriteten människor i vårt samhälle skaffar barn är förväntningarna höga på att vi alla ska följa mönstret och vilja bli föräldrar. Frivilligt barnlösa kvinnor utmanar föreställningarna om vad en kvinna är och bör vara. De kan till och med beskyllas för att inte vara ”riktiga kvinnor” eftersom kvinnlighet och femininitet fortfarande i vår tid är så hårt sammansmält med modersrollen. Havandeskap, förlossning och amning betraktas som normativt för kvinnligheten.

Det är befriande att läsa texterna i Ingens mamma, som ärligt och rättframt ur en mängd olika perspektiv propagerar för att vi kvinnor själva ska få välja. Alla vill inte samma sak med sina liv. Vi ska med samma självklara rätt kunna välja, eller välja bort, att föda och fostra barn – istället för att vara slavar under normen. De beslut vi tar är våra och bör respekteras. Det ska i stället vara den som på grumliga, ofta biologiska, grunder, av avundsjuka eller rädsla ifrågasätter en kvinnas val som i slutändan får stå där med skämskudden.

ANNONS
ANNONS