Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Jonas Jonasson | Analfabeten som kunde räkna.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Jonas Jonasson | Analfabeten som kunde räkna

Jonas Jonassons andra bok är våldsamt underhållande, skriver Kajsa Öberg Lindsten. Men det finns ställen där han överskrider gränsen mellan lättsam ironi och dålig smak, anser hon.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

roman

roman

Jonas Jonasson

Analfabeten som kunde räkna

Piratförlaget

Jonas Jonasson har nu utkommit med sin andra bok, Analfabeten som kunde räkna. Det är en äventyrsskröna med kopplingar såväl till den moderna världshistorien som till svenska dagsaktualiteter. Precis som Jonassons debutroman från 2009 – den muntra berättelsen om hundraåringen Allan Karlsson, som rymde från äldreboendet och hamnade i nya äventyr, bland svenska fifflare och bygdeoriginal, efter ett händelserikt liv som globetrotter, sprängexpert och atombombsbyggare.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den nya boken inleds i 1970-talets Sydafrika, där tonårsflickan Nombeko jobbar som latrintömmare i kåkstaden Soweto. Hon är genial och orädd, naiv och pragmatisk. Och så fattig att hon inte har något att förlora. På sin farofyllda väg från elände och förnedring till framgång och lycka blir hon, liksom Allan, såväl bombexpert som polyglott, och kommer, på de mest hisnande sätt, att påverka världspolitiken.

Visst är detta en våldsamt underhållande berättelse med kittlande verklighetsanknytningar hela vägen från slummen i Soweto till den snälle Holger i Gnesta. Att människorna är grovt karikerade figurer, vars uppgift är att driva handlingen framåt, hör väl på något vis till genren. Liksom den blandning av känslokyla, gemytlighet och sentimentalitet som genomsyrar alltsammans.

Jag sväljer det mesta, men några gånger sätter jag ändå i halsen och får en besk smak i munnen. Det är när den rappa berättarrösten plötsligt kommer med egna påståenden som i mitt tycke överskrider gränsen mellan lättsam ironi och dålig smak:

”Nombeko hade beskrivit sig själv som sydafrikansk frihetskämpe med ett pris på sitt huvud. Sådana tyckte Sverige om och hon blev mycket riktigt omedelbart insläppt i landet.” (sid 163)

Att skriva lustigt och ironiskt om rasism och övergrepp är helt enkelt ruskigt komplicerat.

Jonas Jonasson är ingen Voltaire. För det kan man inte vara om man vill skriva bästsäljande feel good-romaner, som hyllar ett gemytligt och principlöst samförstånd.