John Greens roman Förr eller senare exploderar jag utnämndes av Time Magazine till årets bästa bok 2012. Berättelsen om de cancersjuka tonåringarna Hazel och Augustus har sålts i mer än 20 miljoner exemplar och blev också en hyllad film. John Greens recept – om man får tala om ett sådant – är att skriva om svåra saker på ett sätt som läsare i alla åldrar kan ta till sig, inte nödvändigtvis lättsamt men med en öppning för humor också i det sorgliga och gripande. Det är ett recept som vunnit många hjärtan bland de unga vuxna som är hans målgrupp, men också i de äldre årsklasserna.
I sin nya bok Sköldpaddor hela vägen ner (den kryptiska titeln får sin förklaring mot slutet av boken) går han i närkamp med sin egen diagnos: OCD, på svenska tvångssyndrom. Hans jag-berättare Aza Holmes kämpar varje dag med den inre demon som förvandlar hennes liv till en avsmalnande spiral där hon snurrar i ett allt trängre utrymme av tvångsmässiga tankar. Azas oro handlar mest om sjukdomar, bakterier som tränger in i hennes kropp via det hon äter eller rör vid, symptom på att hon drabbats av Clostridium difficile, att febern rasar och att hennes tarmar gnags sönder, att såret på hennes fingertopp är infekterat så att hon måste tvätta det, byta plåster, dränka det i alkogel. I sina svårare stunder kan Aza inte låta blir att dricka alkogelen för att dämpa ångesten men det värsta är ändå att hon inte känner sig riktigt verklig eftersom hon inte förmår bestämma över sina tankar. Hur kan hon ha en själ när hennes inre är fyllt av bakterier och när det är bakterierna som styr? Har bakterierna ett eget medvetande och är det i själva verket de som fattar alla beslut i världen?
Mitt i allt har Aza också ett liv, med en mamma, en terapeut som hon litar på, minnet av en död pappa som hon sörjer, bästa och enda vännen Daisy som hållit ihop med henne i alla år och står ut med hennes fobier. Det är Daisy som en dag i skolmatsalen avbryter Aza mitt i en ångestfull visualisering av vad bakterierna i hennes magsäck har för sig med jordnötssmörgåsen som hon just svalt ner och istället försöker intressera henne för det som är romanens ytligt sett bärande intrigtråd, nämligen jakten på den försvunne miljonären Russell Pickett. Daisy som kommer från en fattig familj och tvingas jobba sig igenom High School vill ha belöningen som utlovats till den som kan ge sådana informationer att Pickett återfinns och det är här Aza kommer in: som barn var hon lekkamrat med Picketts son Davis och det borde ge henne en inträdesbiljett till miljonärsresidenset. Så sker också och medan Daisy letar ledtrådar blir Aza och Davis vid första återseendet förälskade i varann, ohjälpligt men framför allt hopplöst – för hur ska de kunna vara tillsammans när Aza inte klarar kontakten med någon annans bakterieflora? Att Aza heter Holmes i efternamn är ingen slump, men själva deckargåtan är av starkt underordnad betydelse i den här bitterljuva romanen om omöjlig kärlek, förlorade fäder, ensamma barn och att kämpa fast hindren är oöverstigliga.
Och ja, det är gripande, men framför allt är Sköldpaddor hela vägen ner en mycket bra skildring av tvångstankarnas baksug och det omöjliga i att bryta sig ut ur den där spiralen när den väl börjat snurra. Var och en som någon gång fastnat i en tankeloop kan känna igen sig och förstå åtminstone något lite om vad OCD verkligen innebär. Det är också en roman med många skönhetsfläckar: de första kapitlen känns knöliga och abrupta, tonen är emellanåt rätt sentimental och det verkar konstigt att Davis och Aza så fort de ses kastar sig på marken och tittar på stjärnorna – och samtidigt är det underbart befriande att läsa om tonåringar som gör just det, som tittar på stjärnor och citerar Charlotte Brontë och J D Salinger, som tar sitt liv på så stort allvar och vill undersöka det i dess fulla djup. Liksom Salinger (en författare vars ande svävar över hela den här romanen) och hans hjälte i alla tiders klassiska tonårsroman Räddaren i nöden söker de det autentiska, det essentiella, och man påminns om att John Green också är en framgångsrik YouTubepersonlighet med en tydlig pedagogisk ambition i sina kurser om litteratur, historia, ekologi, naturvetenskap och allt möjligt annat. Han talar och skriver om saker som betyder något och för det kan man bara vara tacksam.
