Förr eller senare exploderar jag, en berättelse om cancer och ung kärlek, är en älskad bok som blivit en hyllad film. Så det är inte konstigt att svenska förlaget nu letar fram John Greens tidigare romaner.
Katherine-teorin är hans andra, och utkom i USA 2006. I sommar är det dags för en nyöversättning av debuten Efter Alaska.
Det är heller inte konstigt att amerikanen behövt ett par försök för att nå verklig succé. Inte för att Katherine-teorin är dålig. Och den är långt från tråkig. Men den berör heller inte.
Som liten var Colin ett underbarn. Nu har han just slutat gymnasiet och är som så många andra tonåringar rädd för framtiden och på jakt efter meningen med sitt liv. Någonstans har han insett att han aldrig blir ett geni, men han vill ändå vara unik.
Och så vill han vara pojkvän till någon, närmare bestämt en Katherine. Nitton gånger har han blivit lämnad av olika sådana.
Nydumpad och självömkande blir han ivägsläpad av sin (ende) vän Hassan på en roadtrip som leder till en udda bondhåla i Tennessee. Där blir de blir inkvarterade i ett illrosa hus hos Lindsey – så tydligt ett framtida kärleksintresse trots sitt felaktiga namn – och hennes mamma.
Colin är självupptagen och intelligent, men inte alltid särskilt smart och med låg social kompetens.
Det är svårt att inte tänka på Sheldon i The big bang theory – och det är svårt att komma ifrån att det inte är särskilt synd om Colin på riktigt.
Efter ett slag i huvudet får han för sig att vägen till såväl berömmelse som ett lyckligt kärleksliv är att konstruera en matematisk formel för hur länge ett förhållande ska hålla (parametrarna framstår både som väldigt amerikanska och väldigt svåra att fastställa objektivt).
Samtidigt pågår andra(s) kriser omkring honom.
Katherine-teorin är ett nördigt mellanspel, en stunds kvalitativ underhållning, men den går inte på djupet – utom i de många lärda fotnoterna (som roar mig) och det långa efterordet om matematiska formler (som förblir ogreppbara).
