Pär Rådström sa en gång att det finns författare som ingenting törs säga men ändå inte kan hålla tyst. Det tydligt sagda behöver inte vara ett fyrkantigt budskap, eller en självklar moralisk slutsats, men en bild av verkligheten så skarp i sina komplexa konturer, sitt spel med proportioner, att den frestar läsaren till gensvar – ett argt, muntert eller motsägelsefullt. Den som inte törs eller förmår skapa sådana bilder förfaller lätt till litterärt skval. Jag tror visst att förläggaren på Galago Johannes Klenell är en modig man, och att han ville säga saker i sin debutroman Det fria ordet. Men han säger dem inte. Varför?
Romanen etiketteras som en uppgörelse med vår tids vänster, där tidskriften, förlaget och organisationen Det fria ordet har Ordfront som tydlig modell. Dit kommer Jonas Thunander som praktikant, en intet anande Candide vars arbetsuppgifter under en rätt lång tid är tämligen oklara utan att någon egentligen bryr sig; i stor sett befinner han sig där bara. Senare blir han redaktör för satirtidskriften Guano (=Galago) utan att inneha någon större kompetens för denna uppgift heller, och därefter en hårdhänt men humorbefriad twittrare med en myckenhet supportrar. Här finns för all del en tydlig bild: man behöver inte nödvändigtvis vara speciellt skärpt eller ens intresserad för att bli medialt uppmärksammad.
Detta är ingen nyhet; företeelsen har exponerats i olika tidevarvs sedeskildringar, den slags håglösa opportunism som flyter med strömmen utan mer potenta ambitioner än att ja, fortsätta att flyta med strömmen. På ett sätt skildrar Klenell hela vänstern som sådan, och jag undrar om det var meningen eller om det bara råkade bli så. Organisationen Det fria ordet påminner i sin nyckfulla lealöshet om Kollegietför Utbetalandet av Ämbetsmännens löner i Strindbergs Röda rummet, fast inte alls så roligt.
Johannes Klenells eget romanprojekt tycks besmittad av den håglöshet han skildrar. Komiken är lättköpt, man skrattar mer av lojalitet med skämtaren än åt skämten. Berättandet är utan språklig energi, en vaneprosa, lättläst med skvalkaraktär; under läsningen har det hänt jag tagit mig igenom ett flertal sidor och samtidigt tänkt på annat. Till en författarens konster hör ambitionen att förföra, underhålla, se till att kroken håller kvar bytet alla sidorna igenom. Här bryr sig Klenell inte.
Ty visst kan vår tids vänster satiriskt nagelfaras. En tidsanda är till stor del ett koncentrat av periodens villfarelser, och vänstern har bidragit med sina dimbildningar (som liberalerna och de konservativa med sina.) Där kunde Johannes Klenell satt in kniven. Men hans vänster är mest ett trendernas smörgårdsbord; han plockar lite, lämnar en del, synar annat. Vid ett tillfälle bränner det till, då han skildrar en skärpt anarkistisk satiriker som spårar ur på grund av egotrippar och fylla, fast också det lämnas utan konstnärlig åtgärd.
Johannes Klenell är en begåvning, i denna roman dock utan ambition att verkligen använda den. Varför? Jag vet inte.
