Fängelselitteratur är en uråldrig genre. Ett skäl är förstås att fängelser är uråldriga institutioner i vilka tänkande och skrivande personer med skrämmande regelbundenhet hamnat just därför att de tänkt och skrivit utan att först ha bett om lov. Att tänka och skriva fritt är en stor sak – men får ofta oväntade konsekvenser. Ibland går det riktigt illa, som för Boethius, den siste romerske filosofen. Han slapp aldrig ur fängelset utan dog på schavotten. Fast boken han skrev under fängelsetiden, Filosofins tröst, lär leva länge.
Med just utkomna 438 Dagar skriver Johan Persson och Martin Schibbye in sig i en tradition äldre än den journalistik de själva representerar. Effektivt och rappt redogör de för sina upplevelser under fjorton månader i det etiopiska Kalityfängelset. Boken är onekligen fängslande, en riktig bladvändare, även om vi vet vad som väntar: ett lyckligt slut och en efterföljande massmediauppvaktning med få motsvarigheter i svensk historia.
Skildringen tar sin början med att fotografen Persson och journalisten Schibbye försöker ta sig in i den av etiopiska myndigheter stängda och omdiskuterade Ogadenprovinsen, gränsande mot Somalia. Syftet är att undersöka oljeföretaget Lundin Petroleum och deras bolag Africa Oils verksamhet i området. Så blir det nu inte. Johan Persson och Martin Schibbye – eller Johan & Martin som de snart heter i svensk media – grips istället av etiopisk militär. Skottskadade utsätts de för skenavrättningar, tvingas medverka i fejkade, förnedrande filminspelningar och förs sedan till Addis Abeba där de kastas i fängelse för sin fräckhet att korsa gränsen utan att först ha bett om lov.
Vad som följer därefter är ett rakt återberättande av tiden i fängelset. Tristess och terror, trasiga toaletter och den där molande känslan – varför hamnade vi här? – blir till en fond mot vilken pratminusen, anföringstecknen, staplas på varandra. Texten utgörs av Johan Perssons och Martins Schibbyes egna ord, i presens, bägge i jag-form. Det kan låta omöjligt, som det ofta också är i reportagetexter där den exakta ordföljden glöms bort och där den talande talar ett språk som måste översättas. Denna falska autenticitet tynger åtskilliga journalistiska alster. Men inte 438 Dagar. Och skälet – vilket också möjliggjorde författarnas bokprojekt – är den utstuderade finess varmed Persson och Schibbye lyckades att dels föra noggranna anteckningar, dels – och inte minst – lyckades få anteckningarna ut ur fängelset. Tack vare besökande anhöriga och svensk ambassadpersonal väntade ett minst sagt digert material vid hemkomsten.
Det är alltså en kronologisk berättelse. Ingen analys, föga reflektion, men skarp iakttagelseförmåga. Snart nog inser läsaren villkoren, den psykiska tortyren och insikten att ett samtal mellan vänner verkligen är ett test på vad vänskap betyder. Och de små detaljerna: varför är just den där ständigt frågvise medfången så välklädd och har nytvättat hår? Bäst att utgå ifrån att det är en angivare, bäst att allt viktigt sägs i kod.
Perssons och Schibbyes bok är en skildring inifrån fängelset, men handlar ytterst om hur de till slut kunde lämna det. Man kan, som Jean-Paul Sartre en gång sade, vara fri bakom gallret. Fast då gäller rimligtvis även det motsatta: fångenskap utanför murarna. Det ligger nära till hands att läsa 438 Dagar just så; som ett terapeutiskt projekt – skrivandet som vägen ut ur all fångenskap.
I ett avgörande avseende handlar naturligtvis boken om ett misslyckande. Persson och Schibbye fick sin förnedrande nådeansökan beviljad och kunde flyga hem utan att ha kommit någon vart med Lundin Petroleum, Africa Oil och utrikesminister Carl Bildts eventuella inblandning i oljeprospekteringen. Detta reser emellertid några intressanta frågor.
För det första: grundfrågan. Johan & Martin har snart suttit i alla intervjusoffor som går att uppbåda och svarat på reportrarnas frågor om hur det känts och så vidare. Men om Africa Oil och Carl Bildt har det frågats mindre. Att det skulle bero på att saken nu är överstånden och löst till det bästa vore nog att dra en helt felaktig slutsats.
För det andra: var det värt försöket? Eller annorlunda uttryckt: har kritisk journalistik en möjlighet att stå emot geopolitiken när den dessutom är definierad på högsta nivå? Frågan är ingalunda retorisk. Nyligen hade Sverige storståtligt besök av USA:s president. Men vem frågade honom om Etiopien, om de hemliga militäroperationerna med amerikanskt drönarflyg som kanske dödar några islamister, men terroriserar desto fler och förhärdar oräkneliga.
Frågorna hänger ihop eftersom det i bägge fallen rör sig om en ljusskygg verksamhet i dysfunktionella länder hemsökta av interna konflikter och djupa ekologiska problem. Att lösa dessa svårigheter går emellertid inte via hemlighetsmakeri utan måste ske i öppet ljus. Just därför behövs bevakning av journalister som inte bara känner och tycker en massa, utan dessutom anstränger sig för att skildra vad som verkligen sker. Värdet av Johan Perssons och Martins Schibbyes bok ligger just där. Den påminner oss om betydelsen av att söka svar utan att alltid först be om lov.
ÄMNET
Martin Schibbyes och Johan Perssons bok 438 dagar. Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar.
SKRIBENTEN
Torgny Nordin är kritiker och reportagejournalist och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om spionstorken Ménes öde.
