I februari i år firades 70-årsjubileet av slaget vid Stalingrad. I Volgograd, som staden numera heter, har röster höjts för att återge den dess tidigare namn. Inte främst på grund av återuppväckt stalinism, utan för att det tidigare namnet också symboliserar det slag som blev andra världskrigets vändpunkt, början på slutet för de nazityska vandalarméernas framfart. Även utanför Ryssland är namnet Stalingrad förknippat med försvarskriget mot Nazityskland. I exempelvis Frankrike har var och varannan stad en Stalingradboulevard.
Kort efter det tyska angreppet på Sovjetunionen i juni 1941 tillsatte kommunistpartiet på initiativ av historikern Isaak Mints en kommission för ”Stora fosterländska krigets historia”. Uppgiften var att dokumentera kriget för eftervärlden. Tusentals intervjuer genomfördes vid de olika frontavsnitten. I Stalingrad var tre historiker på plats under det blodiga slaget. Deras arbete resulterade i 215 intervjuer med generaler och meniga soldater, politiska kommissarier och partisaner, civilpersoner och tillfångatagna tyskar. Det är ett i militär- och kulturhistoriska sammanhang unikt material, också i jämförelse med det projekt om "oral history" som genomfördes i den amerikanska armén under andra världskriget.
De intervjuades öppenhjärtiga berättelser motsvarade emellertid inte partiets förväntningar om förebildliga hjältehistorier. Materialet belades med publiceringsförbud och gömdes undan i en källare till Vetenskapsakademins institut för rysk historia i Moskva. Där återfanns det av den tyske historikern och slavisten Jochen Hellbeck efter tips från en rysk kollega. Förra året, bara någon månad före jubileet, gav han ut ett 600-sidigt urval av intervjuerna. Boken, som uppmärksammats stort i Tyskland, har nu även utkommit i Sverige: Stalingradprotokollen. Sovjetiska ögonvittnen berättar om slaget. Den ryska utgåvan har ännu inte uppenbarat sig, men lär vara på väg. En eloge åt Ersatz förlag, Hans Björkegren och Joachim Retzlaff som så raskt ombesörjt denna förträffliga svenska översättning.
Stalingradprotokollen kastar inte bara nytt ljus över människorna som deltog i ett av världshistoriens grymmaste slag, de utgör också ett tungt vägande korrektiv mot såväl sovjetiska som västliga klichéer om Röda arméns soldater.
Genom protokollen kommer man de sovjetiska soldaterna nära in på livet; deras upplevelser av striderna och vardagen vid fronten, såväl som hur de förmådde stå emot anstormningen från den överlägsna tyska armén. Förlusterna var oerhörda, närmare en halv miljon stupade, mångdubbelt fler än antalet döda tyskar. Soldaterna berättar inte bara om ögonblick av mod och hjältedåd, utan även om panikstämningar och dödsångest. Hjältar helt utan fruktan finns inte, förklarar generalen Tjujkov i ett av samtalen. En sådan frispråkighet var dock obrukbar för propaganda, gick inte att förena med den påbjudna heroismen. Mest problematiskt för partiet var att de intervjuade diskuterade den sovjetiska krigföringen, såväl svaga som starka sidor. Påfallande ofta riktas kritik mot det egna flygvapnet. Partiets ideologiska överstepräster upplöste därför kommissionen och Mints, som var jude, föll i onåd under en kampanj mot ”Historiker-kosmopoliter” 1949. De insamlade dokumenten beskrevs som borgerligt ”empiristiska” och historikerna förebråddes för att inte ha sovrat materialet och lyft fram ideologiskt ”riktiga” berättelser.
Hellbeck distanserar sig i sin högintressanta inledning mot västliga föreställningar om kriget på östfronten. I det skuldomfördelningsperspektiv som varit vanligt bland tyska historierevisionister, har den över 300 000 man starka tyska arméns nederlag vid Stalingrad skildrats som en tragedi av samma dignitet som den som drabbade stadens försvarare. I dessa framställningar ikläs de tyska angriparna offerrollen, när de går sin undergång till mötes i förtvivlad försvarskamp mot föregivet fanatiska motståndare vana vid den ryska vinterns prövningar. Det långa blodspåret efter den tyska armén på dess väg mot Stalingrad tvättas bort i detta germanocentriska perspektiv.
Framför allt polemiserar Hellbeck mot schablonbilden av Röda armén som en primitiv och illa ledd armé utan annan drivkraft än rädsla för massarkebuseringar av stridsovilliga. I inflytelserika böcker av Antony Beevor och Catherine Merridale framstår sovjetsoldaterna som undernärda och underkuvade med låg stridsmoral som följd. Det blir då en gåta hur en så svagt motiverad armé kunde besegra Hitlers krigsmaskin. Hellbecks dokumentation visar tvärtom, att rödarmisternas stridsmoral var hög och att det inte bara var hot om avrättningar av desertörer som gjorde det växande sovjetiska motståndet möjligt. Våld spelade förvisso en roll för att hålla samman fronten. Därom vittnar inte minst nyssnämnde Tjujkov, som berättar att han egenhändigt sköt militärer för ordervägran och fanflykt. Tyngre än rädslan för revolverviftande NKVD-män vägde dock kampviljan och hatet mot angriparna. Soldaterna var övertygade om att tyskarna förde ett förintelsekrig mot det ryska folket och att försvarskampen gällde högre ideal. Partiet lyckades mobilisera befolkningen, eftersom man för en gångs skull hade samma fiende. Resultatet blev en temporär avstalinisering till dess segern vunnits, varefter tumskruvarna återigen drogs åt. Den nya medborgarandan varade så länge kriget pågick. Då var det inte de som rabblade Stalins lärosatser utantill som befordrades utan de som utmärkte sig i strid.
.
ÄMNET
Den tyske historikern och slavisten Jochen Hellbecks bok Stalingradprotokollen – sovjetiska ögonvittnen berättar om slaget
SKRIBENTEN
Jan Christensen är docent i historia vid Göteborgs Universitet.
