Hur är det att ge sig hän en gud? Att offra sitt kött och blod, sina drömmar och farhågor, utan att vänta något i gengäld? Joanna Bornemark har tagit sig an Mechthild von Magdeburg, en kvinnlig medeltida mystiker som levde i 1200-talets Tyskland.
Mechthild tillhörde en ”katafatisk” tradition som till skillnad från den ”negativa teologin”, beskriver gud genom en rad affirmativa satser, som till exempel ”gud är ljus”, ”gud är kärlek”, ”gud är rättvisa”, och så vidare. Denna tradition förenar sinnlighet med andlighet, filosofi med poetiska reflektioner, men framförallt, kärlek och tro. För utan kärleken är kunskapen värdelös.
Mechthild blir för Joanna Borne- mark både ”en mor att lära mig ifrån och ett barn att vårda”. Mechthilds Gud är både bortom allt och ett väsen som genomsyrar allt. Ja, det är lite allt och intet på samma gång och Bornemarks tankar flyter ihop med Mechthilds likt en bergmansk Persona-scen. Men den ena tror. Den andra icke. Vad återstår? En imaginär dialog och en stor upptagenhet vid kroppen.
Mechthild gör allt för att motstå kroppens begär. Hon sublimerar sig till ett fågelperspektiv som vill omfatta allt som flyter, känslor, kroppsvätskor, troshorisonter, ty ”rörelseförmågan innebär att själen sträcker ut sig mot vidder där hon inte är.”
Den älskade finns hos Mechthild inom henne. För som hon säger: ”Den som jag älskar har jag sett med mina klara ögon, där inne i min själ.” Visst kan man tolka detta som medeltida mjukporr. Men också som en form av egenkärlek, i brist på konkretare kött. Att älska Gud blir ett sätt att älska sig själv. Men det är en väldigt hal terräng som Bornemark ger ut sig på. Inte minst från ett feministiskt perspektiv.
För här finns ett oundvikligt dilemma. En underkastelsens dubbla natur. Mechthild underkastar sig Gud för att undkomma patriarkatet. Att underordna sig den avantgardistiska kvinnodominerade Beginrörelsen, var det enda sättet för dessa kvinnor, som inte var nunnor, utan mystiker, att undkomma fadern, prästen och framförallt mannen. Det var därför de ofta valde det urbana livet.
Som ordensmedlem kunde de röra sig fritt, med risk att anklagas för prostitution, kätteri och lesbiskt leverne. Men vad innebär det att underkasta sig Gud?
Bornemark påpekar mycket riktigt att vi återigen hamnar i fällan mellan en kvinna som dyrkar en manlig gestalt, oavsett om han är abstrakt eller konkret, Gud eller Jesus.
Men här finns ett och annat ljus i det feminina mörkret. Det karakteristiska för dessa Beginrörelsens kvinnor var att de inte accepterade den klassiska dikotomin mellan den syndiga Eva och den heliga Maria. De hamnade därför ofta i ett slags sexuellt och amoröst mellanrum. Individer kunde vid denna tid också röra sig fritt mellan könen, klä och förklä hur de ville. Uppfattningen av kön inte var lika kategorisk som i dag.
Men hos de kvinnliga mystikerna är kroppen av större betydelse än hos de manliga. Kroppen blir rentav en väg till det gudomliga, men vissa gick sålångt som att sluta äta och dricka med syfte att uppnåen sorts gudomlig anorexi. En av Bornemarks mest provokativa teser vad gäller nattvarden, där man ofta dricker både rött och vitt vin, är att det i själva verket rör sig om Kristi blod och Marias mjölk, såret och plåstret på såret.
Mechthild var inspirerad av Thomas av Aquino, som ansåg att alla varelser deltar i Guds existens. Men vad innebär att se Gud i alla ting? Är Gud verkligen allt? Finns han även i en kopp te? I döden? I en spottloska?
Vi lämnas med en rad obesvarade frågor. Men också en rad paradoxer. Mechthild anser att det är ”i den största blindheten som hon ser klarast” det överljusa ljuset. Hon ser sig själv seendes, men samtidigt inser hon att det är helt omöjligt att se själva seendet.
Andra paradoxer är att vi kan styra över livets innehåll, men aldrig över livet som sådant. En annan är att vi kan inte bestämma över våra begär, men samtidigt kan vi inte vilja något annat än det vi vill. Mechthild känner ibland en ilska över separationen mellan henne och Gud, men samtidigt är hon tacksam för denna spänning som separationen skapar.
Här finns också en dold erotik, som sagt. Gud är älskaren och Mechthild är hans brud. Och de hoppar från kärlek till kunskap och från kunskap till njutningens tärande eld, den lycksaliga stillheten, en orgasmens utplåning av alla skillnader. Dygderna spelar till slut ut sin roll och faller av likt höstlöv. Men för att verkligen se varandra, måste de återigen skiljas åt. Men inte helt. Bara en bit, ett tag. Språket förbinder dem, ty kropp är språk. Och det är bara genom språket som hon kan nå språkets gräns.
Mechthild skriver: ”Då lade sig det rena lammet påsin egen bild i hennes kropp och sög med sin söta mun på hennes hjärta. Ju mer han sög desto mer gav hon sig åt honom.” Lammet är i själva verket Jesus, vilket gör att man här kan tala om en fysisk växelverkan mellan kvinna och man, mellan kropp och ande.
Men Mechthild anser stundtals att kroppen är skamlig och idealiserar ett slags urmänniska utan genitalier, något som hon förvisso inte var ensam om vid denna tid. Vad säger queerteoretikerna om änglarnas könlöshet? Bornemark går inte in på detta. Men hon ställer sig en rad ödmjuka frågor:
Har hon gjort Mechthild mer erotisk, mer filosofisk än vad hon faktiskt är? Ja, det är möjligt. Men all tolkning är en form av projektion. Den stora konsten ligger i förmågan att frigöra studieobjektet från det egna tolkningsgisslet, och det lyckas Bonemark alldeles briljant med. Man skulle rentav kunna dra en koppling mellan forskningens stränga och analytiska natur som kväver till slut sitt studieobjektå ena sidan,och kärlekens förmåga att frigöra det älskade objektetå andra.För som Bornemark skriver: ”Liksom i varje kärleksrelation är den älskade varken okänd eller möjlig att äga – utan älskad just i sitt överskridande av älskaren.”
Mechthild kunde se spelet mellan Gud, kyrkan och mannen, snett uppifrån, skriver Bornemark avslutningsvis. Det var därför hon kunde spela bättre än andra. Detsamma gäller för Bornemark, som verkar ha tittat på Mechthild snett under-ifrån, i en form av intellektuell tillbedjan som hela tiden anammar Mechthilds ljuva och sensuella stil.
Att vi sen slipper det akademiska artilleriet med Kristevas teorier om abjektet, jouissance, sublimering, för att inte nämna Lacans teorier om den heliga Teresas religiösa extas och konvulsiviska orgasmer, som så vackert fångades av skulptören Bernini, är i det här fallet både behagligt och frustrerande.
Men behaget vinner över frustrationen, för hur ofta möter vi en forskare som inte behöver skylta med sina referenser och som dessutom försöker möta studjeobjektet på dess egna planhalva?
Mechthild von Magdeburg levde på 1200-talet och var en tysk mystiker. Inspirerad av Höga visan skrev hon ner andliga erfarenheter i verser och hymner. Joanna Bornemark fördjupar sig i Mechthild von Magdeburgs arbete i verket Kroppslighetens mystik.
Sinziana Ravini bor i Paris och arbetar som curator, chefredaktörför konsttidskriften Paletten och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om hur den konstnärliga friheten påverkats efter attentaten i Paris.
